Kritikbyrån granskar: Kulturkalendern hos @ylekultur
Julkalendrar är i grund och botten en god sak. Här har vi tjugofyra små överraskningar åt dig som väntar på nåt gott! Alla "seriösa" konton på sociala medier "måste" tydligen ha en egen julkalender idag. Är det inte semi provocerande? Räcker det inte med tv-kalender och papperskalender, godiskalender, ölkalender...
Oh well. De finlandssvenska och finska julkalendrarna på nittiotalet och början av tvåtusentalet var ändå alltid en besvikelse jämfört med de ofta omtyckta rikssvenska produktionerna. Ett konto som ändå har auktoritet när det kommer till julkalender är @ylekultur. Det är folkets kanal. Jag sveper upp den första luckan på instagram. De har snickrat ihop en kulturkalender som pågår hela december, och som lyfter fram de mest omsusade fenomen som ägt rum under tiotalet. Saker vi minns "vare sig vi vill det eller inte". Anspråket är lättsamt, jag fattar.
Tillverkarna är Henrik Gullmets från 3D produktionsbolaget Rymdfisk productions och "Yles kulturtomtar" (har Gullmets hela kulturredaktionen till sitt förfogande?). Gullmets insats torde vara själva hantverket, klippet som å ena sidan genom sin kollagemetod efterapar en analog estetik och å andra sidan genom sitt hysteriskt höga tempo betonar de digitala medierna. Jag tilltalas av kombon och bestämmer mig omedelbart för att följa kalendern. Innehållsmässigt är första luckan ok. Här ser vi en tankspridd Bob Dylan som ghostar Nobelkommittén. Eller ursäkta. Nobellkommitèn står det ju.
Felstavningen av det (ska erkännas) svårstavade ordet är inte det enda som lämnar mig konfunderad efter att ha öppnat första luckan. Luckan iscensätter en dialog mellan Nobelkommittén och Bob Dylan. N: HÄR FÅR DU NOBELPRISET!!!! BD: Titta där en fågel! N: TA DE! TA DE nuuh!!! BD: E de en domherre?!!! N: TA DE! TA DE! TA DE! BD: den här tiden på året?! N: TA DEEE! TA DE! TA DE. Dialogen efterapar en medvetet dråplig stil som förekommer på humoristiska konton (tänker särskilt på @ofoget) på sociala medier. Jag motsätter mig inte Nobelkommitténs aggressiva versaler eller det uppenbart överdrivna greppet, men det är något med innehållet. Det, att luckan förvränger historien. Vi kan inte veta vad Dylan sa när han ignorerade priset men hans ord finns i övrigt nedskrivna och inspelade i mängd och parti. Varför får han inte säga nåt som ingår i hans produktion? Och varför får inte Nobelkommitténs repliker vara mer tillspetsade än den simpla repetitionen av "TA DE"? En snabb granskning av medieflödet från tidpunkten hade helt säkert gett producenterna fler idéer.
Humor är en svår gren. Men nånstans vid lucka fem, där Knausgård bara får tänka banaliteter, inser jag att kalendern saknar eftertanke. I femte luckan har man valt att skapa den komiska effekten genom att Knausgård vill skriva om "Min svamp" (parodi på "Min kamp"). Många krämpor har Knausgård skrivit om, men fotsvamp är knappast en av dem. I den femte luckan har man också glömt att redigera bort bakgrundsbruset, vilket gör helhetsintrycket osammanhängande. I ASMR-videon bakom lucka sex saknas ljud vilket däremot är synd eftersom fenomenet är just ett ljudfenomen. Lucka tio är lyckad genom att den lyfter fram fenomenet "And the Oscar goes to... fel film" genom ett direkt videoklipp.
Det provocerar mig då mediehus inte tar sociala medier “på allvar” utan publicerar slarvigt sammanställt innehåll. Det är illojalt mot deras följare och sänder dessutom ut negativa signaler som troligen påverkar organisationen som helhet. Kulturkalendern ringar in åtminstone en (1) essentiell grej från tiotalet som vi minns “vare sig vi vill det eller inte”. Nämligen att just eftertanken ofta lyst med sin frånvaro. Det här beror på resursbrist, nedskärningar, förlegade prioriteringar, sega strukturer, allt för stor fokus på klick och generellt: en minskad satsning på kritik.
Text: Hanna Ylöstalo
“Kritikbyrån granskar: Kulturkalendern hos @ylekultur” är den första delen i bloggserien “Kritikbyrån granskar”.