”Jag är inte journalist, jag är kritiker” – Intervju med konstkritikern Leena Kuumola

Jag ringer upp Leena Kuumola en regnig marsdag, medan coronanyheterna fortsätter att fylla nyhetsflödena. En av orsakerna till att jag bett att få göra en intervju med Leena är inte bara att hon är en av de mest framstående konstkritikerna i Finland, utan också för att hon bara för några veckor sedan blivit beviljad konstnärspension av Centret för konstfrämjande för sin verksamhet som kritiker.

Innan vi hunnit påbörja samtalet påpekar Leena lite missnöjt att hon istället för att tala över telefon gärna hade träffats i person. Det är något som kännetecknar hennes livsfilosofi, att det behövs diskussion och mänsklig kontakt. Utan att träffas är hon rädd att samtalet blir ytligt eller för abstrakt. Men vi gör ett försök.

Till Stockholm med konsten i sikte

Konsten har varit en självklar del av Leena Kuumolas liv ända sedan barnsben, men rollen som konstkritiker växte fram under en längre period. Som ung drömde hon om att bli konstnär. Hon målade, fotograferade och tecknade, och flyttade till Stockholm för att studera konsthistoria. Där kom Leena också in på den bana som slutligen ledde till att hon började skriva konstkritik.

Av en slump blev Leena tillfrågad att ta över en bekants galleri i Gamla stan i Stockholm. Tanken tedde sig nästan komisk, hon visste ingenting om att driva ett galleri, hur allt funkade och vad som behövdes. Men trots det öppnade galleri leena kuumola sin första utställning med tre konceptuellt inriktade skulptörer år 1992. I fyra år hann hon driva galleriet innan flytten tillbaka till Helsingfors, där hon öppnade ett galleri i Tölö, intill restaurang Elite.

Denise Ziegler, Äänikartta, blyerts på papper, antagligen år 2003. Denise Ziegler hörde till de konstnärer som ställde ut på galleri leena kuumola. Hennes konst karakteriserar det konceptuella tänkandet som var centralt på galleriet, här har Ziegler tecknat ljud i omgivningen.

Pionjär inom galleriverksamheten

Det är tydligt att tiden med galleriet varit viktig för Leena. Hon berättar med entusiasm i rösten om den till mesta dels marginella konsten som visades i galleriet under de 14 år det verkade. En viktig del av verksamheten gick ut på att galleriet inte tog betalt av konstnärerna som ställde ut – det gjorde Leena till en slags pionjär inom galleriverksamheten i Finland.

Många i hennes bekantskapskrets höjde på ögonbrynen när Leena berättade om sina planer, men så hade det funkat i Stockholm och för Leena kändes det självklart att inte ta betalt. Hon har alltid varit mer intresserad av idéerna och själva konsten än av att tjäna pengar. Det är fel att konstnärer måste betala för att visa sina arbeten, säger hon.

Galleriet blev ett naturligt ställe för konstnärer att träffas på, dricka kaffe och diskutera konst. Leena berättar att det var en bra övning i kritik. Diskussionerna som fördes i galleriet blev på många sätt viktiga för hennes syn på konst och hennes senare gärning som konstkritiker, när Leena blev tvungen att stänga galleriet år 2005 och hon flyttade till Åbo.

Martti Jämsä, ur boken "Vennaniemi", 1997. Martti Jämsä var en av de konstnärer som ställde ut på galleri leena kuumola.

”Största problemet med kritiken är att den räknas som en gren av journalistiken”

En del kritiker kan ha svårt med att recensera verk av sådana de känner och jag kan inte låta bli att fråga Leena: ”Är det inte svårt att verka som kritiker då du genom galleriet känner så många inom den finska konstvärlden?”

–  En stor del av min vänskapskrets är konstnärer och en situation där man inte skulle känna någon skulle nog vara omöjlig i ett så här litet land. Vissa kritiker kan tycka att det är problematiskt, men jag har aldrig haft problem med att också skriva negativt om ett verk, jag tycker det hör till kritikerns uppgift – det ska dock motiveras väl och vara genomtänk. Jag ser det också som en fördel att känna till konstnärers tankesätt.

”Idag har du verkat som konstkritiker i omkring 14 år – tycker du kritiken har förändrats under den tid du varit verksam? Och hur tror du den kan se ut i framtiden?”

– Tidigare skrevs det mer kritik. Galleriet jag drev var marginellt, men ändå skrevs det ofta om utställningarna. Numera är också den ”kritiken” som finns i dagstidningarna svår att kalla för riktig kritik. Istället liknar texterna presentationer, personporträtt och reportage. Jag tycker att kritikens största problem är att den räknas som en gren av journalistiken. Jag är inte journalist, jag är kritiker.

– För mig betyder kritik ett samtal med konstverket och att försöka reflektera över frågor som varför och hur, det har ingenting med konstnärens person och personliga historia att göra. Jag förstår inte heller varför många kritiker talar om publiken och den tänkta läsaren. Jag struntar i publiken när jag skriver.

Kaija Mäenpääs installation Toipilaan rukous i galleri leena kuumola år 1998.

”Kamp är inte alltid av ondo”

Leena svarar rappt och tveklöst på mina frågor. Det märks att hon ägnat sitt liv åt både konsten och kritiken och att hon inte skyr att säga vad hon tycker. Jag frågar henne hur hon tror att konstkritiken kommer att se ut i framtiden?

– Jag delar inte oron över att konstkritiken flyttas till nätet. Det finns kvalitetsmedier för konstkritik där, som Mustekala och Edit media, och jag tycker inte heller att det är något fel på att skriva lättsammare texter om konst, men de ska inte vara de enda texterna – som det ofta är i papperstidningarna idag. Men jag tror också att saker kommer att förändras, allting går alltid i vågrörelser. Dessutom kan det inte bli mycket värre än det är.

– Men egentligen är jag inte så bekymrad. Det finns alltid de som tänker annorlunda och går emot marknadsintressena – också IFFF hör till dem som för fram andra tankar.

Hon fortsätter:

–  Samtidigt tycker jag att en del av problemet härrör sig till att människor söker ett lätt liv. Vad är det som säger att livet ska vara lätt? Något som alltid drivit mig är att det behövs en kamp för att det meningsfulla ska kunna existera. Genom historien har till exempel många svåra tider gett utlopp för betydelsefull konst. Kamp är inte alltid av ondo.

Den villkorslösa kritiken

Leena betonar att hon tror att alla är förmögna att leva på det sättet de vill. Speciellt vi i de nordiska länderna som har lyxen att göra val. Hon menar att mycket handlar om vad man väljer att fokusera på. Hon själv har valt konsten och att leva ett asketiskt liv.   

– Jag har också valt att vara frilans och aldrig tänkt på att vara anställd någonstans och vara bunden till institutioner. Det självständiga tänkandet, oberoendet och etiken är det viktigaste för mig.

När jag frågar Leena om vad hon då tycker att är det viktigaste för en kritiker svarar hon snabbt och bestämt: ”Att behålla sitt oberoende”.

– Kritiken måste vara helt villkorslös. Det är lite samma sak som att skapa konst. För det behöver man också ha sett, läst och upplevt, man behöver en öppen blick och en förmåga att reflektera. Men då man börjar skapa måste man bortse från allt det där. Det är det som är paradoxen, att erfarenheterna och det lästa måste finnas och ändå måste gå att glömma.

– Kritiken ska också drivas av nyfikenhet och passion. Många tycker det är konstigt att använda ordet passion i samband med kritik, men för mig är det väldigt viktigt.

Selja Ahavas och Terike Haapojas Calvino-serie, Näkyvyys, i galleri leena kuumola år 2002.

Första gången månadslön

Det Leena har att säga om konsten, kritiken och livet är så medryckande att jag nästan glömmer bort varför jag ringt upp; för att fråga om konstnärspensionen. Sedan år 2016, då Centret för konstfrämjande tog över utbetalningen av konstnärspensionerna av Keva, har i alla fall sex kritiker och kulturjournalister blivit beviljade konstnärspension. Pensionen beviljas ovanligt nog redan från och med 60-års ålder.

 ”För någon vecka sedan blev du beviljad konstnärspension av Centret för konstfrämjande: Hur känns det nu?”

–  Det känns underligt. Det var min vän Otso Kantokorpi, som började övertala mig att söka det. Otso blev själv beviljad konstnärspensionen år 2018, bara några månader före hans förtidiga bortgång. Vi diskuterade och grälade ofta, en av orsakerna var att Otso hörde till dem som förutom att vara kritiker även ansåg sig vara journalist med konst som ämne, medan jag håller fast vid att jag är kritiker med konst som ämne. Men vi båda såg oss själva vara bland de sista riktiga kritikerna, eftersom vi försökt leva enbart på kritiken. Det mesta jag gjort är ideellt, så därför är konstpensionen en viktig inkomst.

”Hur tror du att konstpensionen kommer att påverka din vardag?”

– Det gör en stor skillnad; jag har inte haft en månatlig inkomst sedan jag hade ett treårigt arbetsstipendium. Pensionen räcker just till hyran och lite till. Det tillåter mig att fortsätta skriva, och det kommer jag att göra så länge hjärnan fungerar, säger hon skrattande.  

Vi säger hej då och jag trycker av samtalet. Snabbt fylls telefonskärmen igen av domedagsmättade nyheter. Men på ett underligt sätt känns allt det avlägset just nu. Att höra Leena Kuumola tala om konsten och livet med en sådan självklarhet har en lugnande effekt. Kanske är det just det konsten och konstkritiken i slutändan handlar om, att hitta ett annat perspektiv?

Kritiker och kulturjournalister kan ansöka om konstnärspension då de fyllt 60 år via Centret för konstfrämjande. Ansökan öppnar i september.

/Mathilda Larsson