Teaterträff i digital natur – med minnet som förenande element

Texten är skriven under Kritikbyråns kritikverkstad med Cecilia Djurberg under Hangö teaterträff 2020. 

När Hangö Teaterträff i år ordnades virtuellt istället för i Hangö är en naturlig fråga hur publiken ska lockas med. De flesta föreställningarna visades på Yle Arenan, som strömningar, som chatbot på facebook, likt spel, telefonsamtal etc. En del går att se i efterhand, andra måste följas i realtid. Allt påverkar hur vi upplever föreställningarna, eller ”föreställningarna”. Är det teater, film, spel eller vanliga samtal och spelar det någon roll hur vi definierar händelserna?

För mig är en av huvudanledningarna med att gå på teater att jag får känna att jag är med och att jag förändras – ens för en stund, ens lite.

Teater 90°s Norppa Live tar oss till staden, runt den till fots och i bil. Den tar god tid på sig — hela 20 timmar. Sekvenserna är långa och ofta långsamma, lekfulla tagningar ur naturen och med människor (mest skådespelarna Markus Riuttu och Edith Holmström). Titeln anspelar på WWF:s slow-tv-projekt med samma namn där man med uppriggade kameror följer vikarens vardag i Saimen utan att söka, klippa eller regissera. En svensk motsvarighet är Den stora älgvandringen.

Till höjdpunkterna hör när teatergänget kör omkring med kvinnan bakom Hangö Teaterträff, Antonia Ringbom, och hon berättar historien om festivalen med sitt glittrande tonfall. Andra minnesvärda sekvenser är när Markus Riuttu i vargkläder samverkar med Edith Holmström, när förgätmigejer vajar i vinden, vindmöllorna snurrar som pausmusik, eller när Riuttu maskerad till gammal gubbe bekänner en misshandelsscen.

Den som sett andra verk av Akse Pettersson känner igen hans signatur. Det glidande, borrande greppet om livets och människans natur, det liksom skruvade och skenbart lättsamma. Åskådarens tålamod blir rikligt belönat: Jag får känna att jag är en del av det hela, det levande ögonblicket med de där människorna som kör omkring, långleds, spelar och leker tillsammans. De är, jag är, naturen och staden är.

Där den traditionella naturfilmen har en tydlig dramatisk kurva följer Pettersson & co en helt egen planlös plan. Lite som naturen med sin vind, sitt ljus och växtlighet blir en i dubbel mening naturlig infattning. Matti Raitas musik och ljuddesign illustrerar handlingens longörer och aktörernas trötthet och leda. 

Åskådarens väntan på att något ska hända, när mycket lite händer, blir i sig en händelse – en inbjudan att delta i leken. Efter 20 timmar är allt förbi, men upplevelsen sätter spår i mitt minne.

Under festivalen utmanas mitt minne ytterligare. Nina-Maria Häggbloms Minnesbyrån är en chatbot som svarar på mina val: Hur ska jag göra, vad ska jag säga för att försona mig med en person jag i mina tankar valt ut. Botten serverar rätt mycket text: jag är på en Sverigebåt med personen jag vill försona mig med. Roboten skapar en scen, en stämning, händelser på båten: till exempel en buffé med illafarna skaldjur. Jag blir uppbjuden till dans, vi samtalar, vi går till hytten. Emellanåt blir det ett uppehåll, ett vägskäl där jag får välja mellan olika handlingsalternativ.

Jag är osäker på i vilken utsträckning repliker och händelser verkligen påverkas av de val jag klickar på. Men när jag en enda gång reserverar mig går försoningsprocessen ett långt steg bakåt.

Titeln Minnesbyrån är på sätt och vis missvisande, för det viktiga är att jag väljer rätt för framtiden. Det förflutna kan vi inte göra något åt, och botten förbigår anledningen till missämjan med taktfull ignorans. Ungefär som i en byrå, där olika klädespersedlar/ val kan ligga huller om buller. “Byrå” anspelar väl också på ett kansli som tillhandahåller lösningar på olika ärenden.

För mig var det här en befriande tanke. Minnesbyrån påminner mig om att det som inte är bra idag kan bli bra, allt är öppet. Åskådaren har uppmanats välja en avskild plats. Stämningen är intim, inte en sekund tvivlar jag på att mina minnen och val stannar mellan mig och roboten (lite illavarslande).

En annan föreställning på festivalen som aktualiserar minnet är She She Pops Kanon Remote. Jag ringer ett anvisat telefonnummer och en röst svarar: ”Sinna”. 

Sinna Virtanen  berättar ett teaterminne för mig, om en föreställning av Blaue Frau, om skådespelarnas klädsel, rörelser, scener och stämningar. I hennes minne ingår både detaljer och en övergripande berättelse. Efter att hon avslutat får jag bidra med ett eget teaterminne, och jag berättar om en jakutisk teaters gästspel med Brechts Den goda människan från Sezuan

Det hela känns både professionellt, Sinna är så utpräglat vänlig och försiktig, och personligt. Ömsesidigheten, att vi utbyter teaterminnen, blir en garant för att ringaren känner sig delaktig. Ett telefonsamtal är ju en intim akt, en röst i mitt öra där ingen bild distraherar, allt mer ovanligt i vår tid när kommunikation i allt högre grad sker i skriftlig meddelandeform.

Huruvida det här är teater kan man förstås diskutera. Det handlar om teater och ett visst mått av iscensättning finns det väl också i ett telefonsamtal, antingen innehållet är planerat eller improviserat, stundens ingivelse. I minnet utspelar sig ju också en uppsättning vi båda sett, på var sitt håll. Det blir begynnelsen till en kollektiv kanon?

De här tre teaterhändelserna har alla ansträngt sig för att ta mig med på ett slags, lite annorlunda, teaterträff. Vi kan inte mötas i en salong nu på grund av den rådande pandemin, men i samtal och delade upplevelser känner jag mig delaktig, en del av en akt.

Text: Barbro Enckell-Grimm

Teater 90°: Norppa live.

Regi, manus, scenografi: Akse Pettersson

Foto: Jonas Sundström. I rollerna: Markus Riuttu, Edith Holmström, Matti Raita.

Speltid: 20 timmar

Minnesbyrån. Ett chatbotdrama

Koncept, text, planering: Nina-Maria Häggblom. Dramaturgiskt stöd: Otto Sandqvist

Speltid: 20-30 minuter

She She Pop: Kanon Remote.

Idé och koncept: Tatiana Saphir & She She Pop

Med: She She Pop, Per Ehrström, Sinna Virtanen, Salla Loper, Elmer Bäck, Annika Tudeer, Max Bremer

Kolla på Hangö teaterträffs festivalsändning här

Läs resten av kritikverkstadens texter här:

Astrid Stenius: "Jag vill ha svett! – Ensam på Hangö teaterträff"

Barbro Enckell-Grimm: "Uppdrag: Förhindra jordens undergång"

Christa Lundström: "'Öppna kalkondörren och döda den med yxan!' – Publiken som en del av ensemblen"

Jimmy Håkansson: "Teaterträff onlinedejtar på jakt efter publik"

Johan Jönsson: "Festival på avstånd – Hangö teaterträff närmar sig publiken på nya sätt"

Julia Schmidt: "Hyllning till mellanrummet när Hangö teaterträff går online"

Julia Schmidt: "Gullig som fan: Cuteness Overload på cyberscenen"

Lotta Westerlund: "Finns det något värde i chockvärdet?"

Otto Ekman: "Vad är det för fel på Torbjörn?"

Valter Sandell: "Melankoli och saimenvikare: Teater 90° på Hangö teaterträff"

Föregående
Föregående

Uppdrag: Förhindra jordens undergång

Nästa
Nästa

Festival på avstånd – Hangö teaterträff närmar sig publiken på nya sätt