Litteraturkritik i Norden och Svenskfinland – Kritikbyråns föreläsning för Nordkurs
Strax innan midsommarfirandet höll Kritikbyrån en virtuell föreläsning för sommarkursen Nordkurs – en kurs för nordiska deltagare om nordisk kultur och litteratur – på temat litteraturkritik. Det blev en liten överblick i litteraturkritikens historia, hur den ser ut i Norden idag och vilka frågeställningar som (alltjämnt) är aktuella. Här följer en liten spretig sammanfattning av några av de spår som togs upp:
Recension i Helsingfors Morgonblad 11.1.1841 & 14.1.1841 av Fredrika Wilhelmina Carstens Murgröna (1840).
Litteraturkritiken kan sägas vara lika gammal som litteraturen själv, med rötter i antiken. Genom åren har kritiken utvecklats och förändrats, men den vanligaste formen av kritik – recensionen – tog ganska långt sin form kring 1700–1800-talet.
Vilka slutsatser kan dras av litteraturkritikens historia?
Recensioner är ett bra sätt att forska i den kontexten en bok givits ut i: Vilka estetiska – men också moraliska och politiska – värden som uppskattats då, hurdant det omgivande samhället varit
Kritikerna (ofta manliga) har haft stort inflytande på vilka böcker som blivit en del av litteraturkanon – men de har också bevisats ha fel (exempel: Aleksis Kivi vs. August Ahlqvist)
Hur ser litteraturkritiken ut i Norden idag?
I och med det som ofta kallas för den "nya offentligheten" med klick-kultur, sociala medier, bloggar o.s.v. har kritiken ställts inför flera nya utmaningar, men också hittat nya uttrycksformer
År 2017 gjorde flera nordiska tidningar (svenska Aftonbladet, norska Klassekampen, danska Information och finländska Svenska Yle) undersökningar som visade på att antalet recensioner minskat under de senaste tio åren. I samband med det har också kritikers ekonomiska situation försvårats
Flera satsningar görs för kritiken i Norden, tillsammans med Kritikbyrån jobbar SARV (Finlands kritikerförbund rf) för kritikernas ställning i Finland, i Sverige finns bland annat Kritiklabbet, i Norge Norsk Kritikerlag (i Norge har också stora satsningar gjorts i Bergens kommun för kritiken) och i Danmark har litteraturkritikerna en egen förening i Litteraturkritikernes Lav.
Tendenser i dagens litteraturkritik (baserat på diskussioner som förs och egna iakttagelser):
Friare grepp på recensionsformen: lutar mer mot t.ex. kolumn-hållet
”Jaget” och den egna upplevelsen betonas
Trender just nu: skriva i dialogform, mer diskuterande
Kritiken blivit snällare?
Balansgång mellan att hålla kritiken relevant och att också låta den handla om t.ex. stilistik och estetik
I flera år diskuterats om ”Kritikens kris”: sätter fokus på läsupplevelsen och de ekonomiska aspekterna
Två debatter från våren 2020 om litteraturkritik:
Svenskfinland; i Hufvudstadsbladet. Insändare av regissören och författaren Bengt Ahlfors, litteraturkritikern och författaren Michel Ekman och författaren Adrian Perera. Kretsar kring bland annat vad konstkritikens uppgift och ansvar är och vilken kritikens förhållande till författarens biografi är?
Bengt Ahlfors 5.4.2020, "Ingenting görs för sina fels skull, utan för sitt värdes skull" – en kritik över kritiker”
Michel Ekman, 7.4.2020, ”Kritik är också konst”
Adrian Perera, 24.4.2020, ”Konsten att ackompanjera döden – några tankar om kritik av en arrogant författare”
Stor del av diskussionen förs också på sociala medier
Bengt Ahlfors text i HBL den 5.4.2020.
Sverige; i flera olika medier. En debatt som börjar med poeten Athena Farrokhzads dödsruna över den danska poeten Yahya Hassan och sedan involverar flera kulturpersoner. Börjar med frågor kring vem som har tolkningsföreträde till en författares verk eller person, men går snabbt över till att kretsa kring Athena Farrokhzads och Yahya Hassans position i kulturvärlden. Ett urval debatt-texter:
Athena Farrokhzad, Aftonbladet, 22.1.2014, ”Hans raseri hyllas av danska rasister”
Athena Farrokhzad, Dagens nyheter, 3.5.2020, ”Det ofattbara är inte att Yahya Hassan är död, utan att han har levt”
Martin Aagård, Aftonbladet, 4.5.2020, ”Yahya Hassans öde rymmer alla konflikter vi behöver”
Viktor Malm, Expressen, 5.5.2020, ”Det är många som vill äga minnet av Yahya Hassan”
Martin Krasnik, Expressen, 6.5.2020, ”Athena Farrokhzad påminner om en imam”
Jenny Maria Nilsson, Sydsvenskan, 6.5.2020, ”Athena Farrokhzad förvanskar Yahya Hassans minne”
America Vera-Zvala, Göteborgs-Posten, 2.6.2020, ”Attackerna på Athena Farrokhzad saknar proportioner”
Gemensamma drag i de två debatterna:
Makt och ansvar: vem får skriva om vad?
Det moraliska (politiska) vs. det estetiska
Kritik har alltid handlat om makt. Det kan bl.a. vara ett sätt att skriva in eller skriva ut ett verk ur litteraturkanon, ett sätt att hävda sin egen position som kritiker eller ett sätt att föra fram andra ideologiskt förankrade åsikter. Debatterna pekar på behovet av att ifrågasätta och synliggöra de här maktpositionerna och för fram det ansvar en kritiker har – inte bara inför det verk som kritiseras – utan också inför publiken som tar del av både verket och recensionen.
Men, fastän kritikern kan uppfattas som någon som sitter i sitt elfenbenstorn är kritiken de facto också ett ovärderligt redskap för ett demokratiskt och fungerande kulturfält. Vem skulle annars peka på problematik som kan finnas i ett verk i fråga om allt från maktstrukturer och författarens blick, till logiska missar och direkta faktafel? Eller lyfta fram marginella, men litterärt betydande verk som annars skulle gå den stora allmänheten förbi och falla i glömska? Det behövs en röst som kommer utifrån och ifrågasätter, djupdyker i, men framför allt ser det litterära verket.
Kritiken finns ändå inte bara till för att en författare ska känna att hen får ”feedback” på det hen skrivit, utan kritiken – och det här är viktigt – finns framför allt till för den läsande allmänheten. Genom bra kritik går det att spegla sin egen uppfattning om en bok: kanske ifrågasätta kritiken, sin egen åsikt, upptäcka nya detaljer och ny tematik och i bästa fall få en ”aha”-upplevelse i fråga om verket. Något man i sin egen läsning missat, eller inte förstått. Och i bästa fall kan man genom det bredda sin egen världsbild.
/Mathilda Larsson