Wendy - en bombastisk, visuell historia, men för vem?
Yashua Mack i Wendy. Foto: Fox Searchlight Pictures. © 2019 Twentieth Century Fox Film Corporation.
Texten är skriven under Kritikbyråns arbiskurs "Kritik för alla – en skrivverkstad" den 12.9–10.10.2020.
Alla minns vi väl Disneys version av Wendy som syr fast Peter Pans skugga, medan Tingeling fastnar med baken i nyckelhålet till hennes byrålåda. Kvinnorollen i Peter Pan, som hade premiär 1953 och baserade sig på J. M. Barries teaterpjäs från 1904, var alltså ganska begränsad. 2020 efter metoo är det dags att ge Wendy en egen film. Åtminstone lockas man till biografen i tron att det är hennes historia.
Här har Disneys välbeställda Londonfamilj bytts ut mot en fattig ensamstående mamma med tre barn i den amerikanska Södern. Hon har ett matställe Darling’s Diner, där Wendy (Tommie Milazzo) hjälper till innan hon ens kan gå. Hon får släppa ner äggen på spisen från mammas famn. Kanske kul som liten, men om ens framtidsutsikter är att steka ägg är det inte längre så kul. Grannens pojke Thomas får höra att han ska bli golvsopare när han blir stor och han rymmer. Wendy ser honom hoppa på ett godståg (familjen bor precis bredvid järnvägen) och man förstår att hon en dag kommer att gå samma väg.
Den dagen kommer när bröderna, som är tvillingar, inte låter henne vara med och fiska och hennes mamma avslöjar att “drömmar förändras”. Hon har fått nog och på kvällen kommer Peter Pan för att hämta henne med tåget och snäll som hon är tar Wendy (Devin France) med sig sina bröder till Landet ingenstans.
I den ursprungliga filmen flög barnen genom luften, men i Wendy är det bärande elementet inte luft. Här förlitar sig regissören mer på andra element som metall, jord, eld och vatten. Tåget är metall, vulkanön som Peter tar barnen till är jord och eld, och vatten finns det så det räcker och blir över. Det känns lite klaustrofobiskt att se alla trånga ställen nästan fyllda med vatten. På havsbottnen lurar den glödande jättefisken Modern. Om man rör vid henne behöver man inte växa upp och bli stor.
I Disneys film var Peter Pan en halvvuxen pojke, men här är Peter ett litet barn som längtar efter sin mamma. I brist på en mamma har han Modern.
Vulkanön ska väl föreställa ett slags paradis, men också där finns regler. Det gäller att inte stanna upp och framför allt inte fyllas av sorgsenhet.
Wendy sänder sin hemlängtan till mamma genom att blåsa i blomblad.
Men naturligtvis finns det problem också i paradiset. Barnen stöter på Buzzo (Lowell Landes), som en gång var en av dem, men som förlorade en vän och började åldras.
Utan att avslöja desto mer om intrigen så kan jag säga att filmen spretade åt många håll. Det var lite oklart vad regissören Ben Zeitlin ville med den. Budskapet var att det också är ett äventyr att växa upp, och Wendy återvände hem. Senare i livet fick hon en dotter som en dag lockas med av Peter. Så han behövde aldrig bli vuxen. Som Wendy sa “det är inte din historia” (att växa upp alltså).
Det tog ett tag innan man kunde släppa historien i den gamla filmen och låta sig ryckas med i det nya äventyret. Lite oklart för vem filmen är avsedd. Den är förbjuden under 12 år, vilket känns konstigt när huvudpersonerna tydligt är mycket yngre, åtminstone Peter. Han, Yashua Mack, är för övrigt filmens stora behållning.
I dessa coronatider var det bara sex personer i publiken, alla vuxna kvinnor. Kanske de andra, liksom jag, kommit för att få höra Wendys story. Jag hoppas att de inte var alltför besvikna eller uttråkade.
Och hur gick det för Tingeling? Jag antar att det är Cudjoe Head (Romyri Ross) som är Tingeling. Hon blir arg när Wendy kommer och glad när Wendy far hem. Å andra sidan tyckte jag också se henne växa upp i det normala livet efteråt. Det var åtminstone inte hennes film.
Petra Österman