Småstadens alldeles egna varuhus
Texten är skriven under Kritikbyråns arbiskurs i Helsingfors ”Uppdrag: kritik – konsten att skriva om konst” den 7.9–16.10.2021. Deltagarna kunde välja mellan att skriva en recension om olika slags fenomen, skribenten valde att skriva om en plats.
Det ligger uppe på Mariegatan, på samma sida som den nepalesiska restaurangen, den tomma före detta elektricitetsaffären och en liten butik för allt möjligt begagnat.
Det är gratis parkering framför dörren. Man går in genom en stor skjutdörr. En hall öppnar sig, så stor att du inte genast kan se vad som finns i andra ändan av den. Du ser rad efter rad med hyllor och försäljningsbord. Du drar in en sunkig doft av gammalt och känner betonglådans fukt och kyla i kroppen. Ingen försäljare syns.
I en glasbutka vid ingången sitter en stor ljus man och ler kort mot kunderna. I en annan sitter en liten mörk man. Han syr på maskin och ler blygt då han tittar upp. Lovisa Stor-Loppis med alla dess varor och möjligheter ligger framför dig.
Den stora ljusa mannen kan du be om råd. Han är husets varukatalog och den katalogen är mycket lång och detaljerad. Jag har bara en gång fallit för någon av hans håvor men blev desto gladare då han ur en jättehög med billighetsböcker snabbt kunde ta fram en fotografibok om basker.
Den har en av mina vänner bett mig att fråga efter, då jag rör mig på second handmarknader. Min vän har en finsk-baskisk svärdotter och det är hennes far som har fotograferat. Boken kostade mig två euro och försäljaren uppfattade min glädje över fyndet. Han sprack upp i ett ordentligt leende och en öppen blick. Mitt inköp blev ett mänskligt möte.
Upplevelsen kommer att eskalera. Vännen Juki får nu imponera på sin nya släkting och han kommer säkert att bjuda mig på en öl! Det är sällan att något som jag köper på andra varuhus skänker mig sådana upplevelser.
Det är det som jag köper som begagnat som är mycket personligt och som någon gång faktisk kan ge mig känslan at att jag har blivit ett nytt jag. På Lovisa Stor-Loppis blir handlandet personligt. För mig är det inte så på Det Stora Varuhuset i Storstaden, fastän de i sin reklam försöker säga något annat och gärna vill tilltala mig mycket personligt.
Mina nedslag på Stor-Loppis har hittills inte varit många men desto häftigare! Häromveckan fanns, mitt i utbudet av begagnat, ett parti med, oanvända, sexiga, danska underbyxor, till förmånspris. Jag fick faktiskt lusten väckt.
Varuhus är fyllda med oväntade möten, varor som man inte visste att fanns, människor som man inte trodde att man skulle möta, just där. Den lilla mörka mannen, som syr vid hallens östra vägg var pratsam. Medan han nålade upp en klänningsfåll åt mig fick jag veta att han är skräddare och hemma i Kandar. Talibanerna har bringat den staden upp i mitt medvetande. På en tidsvåg har mannen ridit till Lovisa.
Suur-Kirppis Stor-loppis är en internationell mötesplats. De ryska turisterna lyser just nu med sin frånvaro, på grund av coronan men Nordiska turister syntes det flera av i sommar än på länge. De reser nära och har blivit mera miljömedveten också i sitt sätt att köpa. Före afghanen var det förresten en kvinna från Thailand som stod för ställets sy-servie.
Jag handlar allt oftare begagnat. Min ekonomi och klimatångesten bäddar för det. Det ligger också i tiden att vara speciell i alla sina val, såväl stora som små. Samlingarna i småstadens varuhus i centrum är avgjort fylligare än i större varuhus. Det finns betydligt större chanser att hitta något unikt här än på ett etablerat varuhus. Missa inte hallen på Mariegatan nästa gång du är på hemester i Lovisa. Kom med och gör ditt alldeles egna avtryck i form av något du köper eller säljer.
Av: Alexandra Ramsay