Bokrecension: Marcel Prousts 1900-talsklassiker På spaning efter den tid som flytt fångar konstens och det mänskliga psykets väsen
Omslaget till första delen av Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Albert Bonniers utgåva från 1993.
Texten är skriven under Kritikbyråns arbiskurs i Åbo ”Kritik för alla – en skrivverkstad” den 21.9–7.11.2021.
Marcel Prousts På spaning den tid som flytt (franska: À la recherche du temps perdu) är en romansvit uppbyggd likt en katedral enligt Proust själv, likt en haute couture-klänning eller en silkeslen majonnäs enligt andra. Men romanen kunde också liknas vid en renässansskulptur av Michelangelo, där det utifrån den rena monumentaliteten i marmorkolossen utmejslats en minutiös och mångtydigt klar bild av den mänskliga realiteten.
Vad är det då som gör att man vill ta sig an denna marmorkoloss till roman och läsa de 3 500 sidorna till slut? Svaret hittas i att Proust varsamt fjättrar oss vid en helt ny värld, en värld som till synes liknar vår egen men som är sedd med oändligt mer klarsynta ögon och beskriven med ett oändligt rikare språk än någon annan litterär värld jag fått träda in i.
Sviten består av sju delar utgivna under åren 1913–1927: Swanns värld; I skuggan av unga flickor i blom; Kring Guermantes; Sodom och Gomorra; Den fångna; Rymmerskan; samt Den återfunna tiden. Romanen följer berättarjaget Marcel som äger litterära ambitioner, men samtidigt en oförmåga att ta tag i arbetet. Genom en återupplevelse av smaken av en madeleinekaka doppad i lindblomste kastas han tillbaka till barndomen, vilket sedan är startpunkten för skildringen av Marcels uppväxt och vuxna liv; fyllt av aristokratiska bjudningar, förälskelser, svartsjuka och humoristiska personporträtt. På spaning efter den tid som flytt är helt enkelt en roman som handlar om allt (på riktigt, allt!).
Genom en aldrig skådad stream of consciousness, det vill säga en slags inre monolog, målar Prousts berättare fram det mänskliga psykets labyrinter. Sexualitet, sömn, drömmar och det omedvetna minnet utgör en stor del av romanen. Allt detta sammanförs i en minsta, eller snarare största, gemensam nämnare: tiden, och särskilt den tid som flyr undan oss. Trots detta tema är romanen inte genomgående nostalgisk eller sentimental, utan en slags livsbejakande entitet som rymmer många motstridiga känslor och en öppenhet för omvärlden. Marcel (i första hand berättaren men kanske också författaren?) skrev sin roman för att upplösa tidens brutalitet och hans minnets och tidens filosofi uppmanar oss att vara uppmärksamma på detaljer, både i vår omvärld och i vårt minne, eftersom det är där vi får kännedom om oss själva som varelser i tiden.
Visst, vissa scener är en aning tråkiga då de aristokratiska bjudningarna blir alldeles för långa, till exempel två matinéer i Kring Guermantes som svårforcerat sträcker sig över 100 sidor vardera. Men de oförglömliga scenerna ursäktar de mindre intressanta partierna, bland annat en scen då sorgen plötsligt, ett år efter mormoderns bortgång, sköljer över berättarjaget och Proust skriver fram en vacker och mångfasetterad bild av sorgen, som innefattar allt från skuldkänslor och lidande till existentiell klarhet. Till höjdpunkterna hör också skildringen av den fiktiva författaren Bergottes dramatiska död i ett museum, betraktandes en tavla av Vermeer. En liten detalj i tavlan får honom att inse den konstfullt utförda konstens odödlighet, vilket hos honom väcker frågan om han själv satt tillräcklig möda på sitt författarskap.
Allra mest briljant är Proust i de essäliknande partierna där han uppvisar en storslagen förmåga som kritiker av litteratur, bildkonst, arkitektur och musik. Berättaren diskuterar bland annat skönheten i Dostojevskijs personporträtt och interiörer och huruvida konsten är större än livet eller om den bara är ett resultat av hårt och skickligt arbete. Proust ger inga definitiva svar (även om det är i konsten han till sist hittar nyckeln till människans innersta väsen), men då jag får följa med de böljande men sömlösa övergångarna mellan analytiskt skarpsinniga essäer och det mastodonta berättandet kan jag inte undgå känslan av att det här är litteraturens innersta väsen för mig.
Då jag till slut nått romanens slut, som för övrigt hör till litteraturhistoriens bäst utformade, är det med lika delar lättnad och sentimentalitet. Lättnad för att arbetet är över, sentimentalitet för att nöjet nått sitt slut.
Av: Daniel Wickström