Recension: Mikaelskyrkan i Åbo – älskad av alla, skydd av sin skapare
Mikaelskyrkan i Åbo. Foto: Linus Hoffman.
Texten är skriven under Kritikbyråns arbiskurs i Åbo ”Kritik för alla – en skrivverkstad” den 21.9–7.11.2021. Deltagarna kunde välja mellan att skriva en recension om olika slags fenomen, skribenten valde att skriva om arkitektur.
Mikaelskyrkan ritades 1894 av en ung arkitekturstuderande Lars Sonck. Resultatet blev en nygotik- och jugendhybrid som möttes av enbart hyllningar och i dag är Åbos populäraste vigselkyrka. Sonck skämdes över den så mycket att han alltid tog en omväg för att slippa se den.
I Åbostadsdelen Port Arthur tornar den upp sig, en av Finlands högsta kyrkobyggnader. Det som först möter en är en asymmetrisk tegelfasad med ett högt och några lägre torn. Ett stort rosettfönster ovanför ingången är ett soligt välkomnande. Redan leken med höjdnivåerna i tornen och fönstergavlarna och den varma och friska färgskalan i tegelrött och ärggrönt meddelar att det här är något särskilt, men det är på insidan som vi ska söka kyrkans verkliga egenheter.
Här har gjorts upp med traditionen. De klassiska kristna motiven är ute, borta är de skäggiga gubbarna och scenerna från Jesu liv, de lutherskt avskalade vita ytorna. I stället är kyrkan prydd med ornamentik, former lånade från växtvärlden helt enligt jugendstilens anda. Lars Sonck, sedermera känd för Berghälls kyrka, Gullranda och Sibelius Ainola, har i samarbete med arkitekterna Max Frelander och Valter Jung gjort inredningen till en hel värld lik den som Gud Fader i tiderna skapade. Motivet som kyrkan gör till sitt eget är ormbunken, en symbol för det uråldriga. Mikaelskyrkans flora förankrar sig i det allra mest ursprungliga, samtidigt som den med sina former och färger flirtar med det för sin tid modernaste.
Mest vildvuxna är fönstertrippletterna som går längs sidoskeppen. Målningarna kring dem bildar egna dungar bågnande av guldäpplen. Predikstolen är en bastant tingest i grå täljsten, som med sina naturliga jugendmönster ändå känns förbluffande lätt. Kombinationen av sten och växt skapar närmast känslan av snäckskal, och om konsten inte blev tillräckligt levande bjuder kyrkan rentav på verklig växtlighet i form av några frodiga krukor med gröna blad.
Trappan upp till läktaren, funktionsmässigt inget annat än en passage, blir ett helt äventyr genom en grönskande skog med krokar, valv och organiska lampor som sticker upp som svampar. Bara det faktum att man fått en så onaturlig företeelse som lampor att passa in i en naturlig helhet ska beundras. De finns som takkronor och som ljusstakar, alltid med slingriga stjälkar som gör det alldeles trovärdigt att de är glödande eldflugor som värmer landskapet.
Regelbundenheten finns i Mikaelskyrkan, som i vilken byggnad som helst, men bryts också av variation: varannan bänk pryds av en annorlunda ormbunke, och svamparna under fönstren på fasaden är av olika slag för varje fönster. Den kristna symboliken är så gott som utelämnad, eftersom ornamenten tenderar att hålla sig på den abstrakta sidan.
Det enda som återknyter till riktigt sedvanliga religiösa motiv är glasmålningarna i korfönstren, som i sin nuvarande form är utförda av Hilkka Toivola år 1953. Med sina djupa, kalla färger i blått och lila är de ett malplacerat avbrott från inredningens genomgående stil, men de fyller två funktioner: det behövs en kontrast för att lyfta fram egenheten i Soncks verk, och så kedjar fönstren fast kyrkan i en kristen tradition som den stundvis riskerar att helt fly ifrån. Utan dem skulle det kunna bli svårt att läsa byggnaden.
På sin hemsida beskriver Mikaelskyrkan sig som ett prinsesslott. Den här tolkningen är missvisande, för Mikaelskyrkan ska uppenbart läsas som maskulin. Visst är den fylld med slingrande växter, men de är samtidigt bundna av geometrin, de raka linjerna och regelbundenheten. Visst använder den glada färger, men de är alltid brutna och helheten har en bränd ton över sig. Den livsbejakande maskuliniteten, en lek med könsnormerna om man så vill, är just det som gör Mikaelskyrkan unik.
Lars Sonck har i Mikaelskyrkan låtit de inte helt obesläktade stilarna jugend och nygotik förstärka varandras effekter och besegrat själva konceptet med en byggnad. I stället för att stänga ute den organiska världen har han lyckats återskapa den. Det är alldeles naturligt att Guds hus hyllar den värld som finns där utanför, men samtidigt: ett sådant självförtroende som krävs för att ens försöka sig på att efterlikna Guds skapelse!
Soncks ursprungliga tävlingsbidrag var ritat i nygotik, men kyrkans konstruktion präglades av att den unga arkitekten bekantade sig med jugendstilen, ville involvera den i arbetet och kom med det ena förbättringsförslaget efter det andra. Vissa förslag godkändes, andra inte, och den kaotiska stilblandningen var det som till slut fick Sonck att undvika sitt eget verk.
När Sonck var färdig med Mikaelskyrkan for han till Tammerfors och förverkligade sina jugenddrömmar i Tammerfors domkyrka i stället. Mästerverket i gråsten med sina grå och lila toner är ett kärleksbrev till döden, inte bara genom Hugo Simbergs berömda fresker, vilka inkluderar versioner av Dödens trädgård och Den sårade ängeln. Så bildar Soncks två tidiga verk ett oslagbart par: Tammerfors domkyrka är det definitiva monumentet till döden, Mikaelskyrkan dito till livet.
Av: Alexander Ginlund