Rapport från ett samtal om danskritik: är det särskilt svårt att skriva om dans?

Varför talas det så lite om dans i finlandssvenska medier? Detta var utgångspunkten för panelsamtalet ”(Men) vem ska prata om dansen?”, som arrangerades i Åbo. Kritikombudet Daniel Wickström sammanfattar och reflekterar.

Kai Lehikoinen, Marjan Raar, Tomas Jansson och Bianca Gräsbeck medverkade i panelsamtalet.

Folkets bildningsförbund och Kritikbyrån bjöd den 26 mars in till samtal om dans, danskritik och kritik i största allmänhet. Panelsamtalet finns inspelat och tillgängligt här.

Där katedern en gång stod i historiesalen i den gamla 1800-talsskolan, omvandlad till restaurang, sitter nu panelen bestående av universitetsforskaren och dansaren Kai Lehikoinen; dansaren, koreografen och producenten Marjan Raar; Yles kulturredaktör Tomas Jansson samt kritikern Bianca Gräsbeck. 

Sammansättningen av panelen visar sig vara lyckad; eftersom alla talare har olika bakgrund inom ämnet närmar de sig det från olika håll. Jansson och Gräsbeck medverkar i egenskap av skribenter; Jansson främst som kulturredaktör, Gräsbeck främst som kritiker. Varken Lehikoinen eller Raar skriver själva kritik, men båda framhåller hur viktig kritiken är för de utövande konstnärerna. Raar tar särskilt upp den ekonomiska aspekten. Recensioner tenderar framför allt öka intresset bland publiken, men hon misstänker också att recensioner indirekt spelar en viktig roll då en konstnär ansöker om stipendier och bidrag. För Lehikoinen är kritikens viktigaste uppgift att bygga en bro mellan föreställning och publik, att gå djupare in i verket och dra fram underliggande meningar.

Hur skriver man om dans?

En fråga som panelen kretsar kring är huruvida det är svårt att skriva om dans. Jansson påpekar att danskritik inte skiljer sig från kritik av övriga konstarter – för att känna att man kan recensera något måste man förstå konstformen. För att professionellt kunna skriva om dans måste man alltså först se dans och läsa om dans. 

Raar ser något fundamentalt i dansen som ändå gör den svår att skriva om. Det är en konstform som i så hög grad bygger på yttre rörelser och inre känslor, något som kan vara svårt att fånga intellektuellt och beskriva i ord. Raar påpekar att en kritiker måste sträva efter att fånga dessa känslor och rörelser, samt försöka svara på frågor som: vad är det som händer i mötet mellan dansare och publik? Vad är det som gör att jag blir berörd eller inte berörd, och varför? Samtidigt handlar danskritiken, och att ta del av en dansföreställning över lag, främst om att uppleva något. 

Lehikoinen framhåller att var och en har rätt att uttrycka sig om dans, till exempel på en blogg, oberoende vilken nivå av sakkunskap man har. Han lyfter fram yttrandefriheten och det demokratiska samtalet; att vi måste få olika röster om dans att komma fram, för då uppstår också en medvetenhet och ett engagemang.

Den som vill läsa mer om att skriva om dans kan lägga vantarna på ett exemplar av Kai Lehikoinens bok Tanssi sanoiksi (2014).

Kulturkritiken: vems ansvar?

Hur ser mediehusens och fondernas roll ut i förhållande till samtalet om kultur i allmänhet och dans i synnerhet? Gräsbeck tycker inte att fonderna följer upp sina satsningar på konst i tillräckligt hög grad, att de borde satsa på en utvärdering i form av kritik. Här lyfts Kritikbyrån upp som ett exempel på en satsning som Svenska kulturfonden gjort, vilket Gräsbeck tycker är ett steg i rätt riktning, men mer måste göras. 

Det är inte bara danskritiken som har svårt att hitta utrymme i finlandssvenska medier. Jansson framhåller att utrymmet för kritiken över lag har minskat, men särskilt för konstarter som bildkonst och konstmusik, och att medierna förstås har ett stort ansvar i denna fråga. Janssons förklaring till att just dessa konstformer marginaliserats är för det första att det talade och skrivna språket är så viktigt i språkminoriteten Svenskfinland.

För det andra har mediehusens frilansbudget minskat, vilket gör det svårt att erbjuda frilansare uppdrag inom exempelvis dans. För det tredje lyfter Jansson fram frilansarnas dåliga ekonomiska situation; det är svårt att uppnå sakkunskapen som krävs för att recensera då man inte får tillräckligt betalt för sitt arbete.

Tillbaka till början: varför skrivs det så lite om dans?

Som ett grundläggande problem ser Jansson att kritiken inte läses tillräckligt mycket på nätet. Han uppmanar alla som vill ha mer kritik att klicka in sig på och läsa alla recensioner som publiceras i finlandssvenska medier. Enskilda läsare kan också påverka genom att skicka in feedback och önskemål till redaktionerna.

Lehikoinen håller med om grundproblematiken; kritiken marginaliseras i och med den alltmer skenande kommersialiseringen, mediernas konkurrens om läsare och det läsarinriktade förhållningssättet som medierna därför utgår från. Lehikoinen menar dessutom att det finns något inneboende i vår kultur som gör att intresset för kritiken minskat: att intresset för upphovsrättspersonen – och därmed också intresset för intervjuer och personporträtt – ökat. 

En intressant aspekt som Lehikoinen tog upp var att många forskare tidigare brukade skriva kritik inom den konstart de forskar inom. Men i dagens akademiska klimat finns det ingen tid att skriva kritik, eftersom det är texter som inte längre beaktas i ens akademiska portfolio eller i fakulteternas budget. En omvärdering av kritiken på högskolorna kunde alltså ge kritikerfältet ett lyft. 

Över lag tycker panelen att för mycket av ansvaret att höja intresset för dans ligger på enskilda personers initiativ. Panelen efterlyser en strukturell förändring med större fokus på kontinuitet och uppföljning av olika projekt. 

—

Panelsamtalet ”(Men) vem ska prata om dansen?” arrangerades av Folkets bildningsförbund och Kritikbyrån den 26 mars 2023 i restaurang Skolan i Åbo. Samtalet var en del av det regelbundet återkommande evenemanget Filosoficafé. Panelsamtalet finns inspelat och uppladdat på Youtube.

/Daniel Wickström