Uppslukad av Hangö teaterträff och det konstnärliga arbetets strävan
Hangö teaterträff gick av stapeln 8—11 juni 2023 och Kritikbyråns utsända Hanna Ylöstalo var där. På hemvägen och direkt hemkommen samlade hon ihop en text om den immersiva erfarenheten som var en fest för alla sinnen. Det fick henne att längta efter att vara inuti det konstnärliga arbetet.
Kritikpanel på Hangö teaterträff 2023 med Loretto Villalobos, Lasse Garoff, Barbro Enckell-Grimm och Otto Ekman. Hanna Ylöstalo modererar. Foto: Kaneli Kabrell.
"Det här är min fantasea", sa Kaneli, när vi efter föreställningen "Deep Fantasea" gick genom en av Hangöparkerna och såg ett hav av slokande tulpaner i en rund rabatt. De plommonlila, pinka, lila och pastellrosa blommorna hade blommat ut så att de blivit alldeles spröda och dödslängtande.
"Deep Fantasea" (Henn, Iljana, Forsius, Ridberg) var influerad av Lilla sjöjungfrun och andra undervattensländer, en sorts vacker skräckliknande installation där sjöjungfrun slurpade i sig kall våt spaghetti och försökte hålla sig vacker tills hon inte längre höll ihop. ”Okej men vilken var Fantadimensionen då liksom, i Fantasea-föreställningen", frågade jag och Kaneli såg frågande ut. Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt ... Men jag hade väl förväntat mig nån sorts skamlös varufiering? Vad skevt det kan bli, att jag längtade efter varumärken direkt efter en poetisk performans.
Innan kritiksamtalet på söndagen konstaterade vi att det är svårt att sammanfatta en festivalupplevelse. Här sitter jag nu mör i skallen besviken över att ha missat "Wizz, whirr, bang, clang!" (Hav-Anna Company & Viirus) som belönades med Antoniapriset (av juryn som generellt saknade den dramatiska texten en aning). Jag har det pockande och spänningsbyggande klichésoundtracket från Magic Show (Sara Grotenfelt & Iida Hägglund) fortfarande dundrande i kroppen. En fest för sinnena, det var livgivande (på slutet ändå med en känsla av tomhet – som om slutet slarvades bort).
Publiken går in på scenen som också är en installation. "Deep Fantasea" (Henn, Iljana, Forsius, Ridberg). Foto: Hanna Ylöstalo.
Den koreanska, vrålproffsiga och sorgliga/roliga "Cuckoo" (Jaha Koo) med riskokarna var en pjäs som hade stenkoll. "Cuckoo" framfördes i ett auditorium på lördagkvällen och fick ändå publiken att såväl skratta som gråta. Gråta över hur USA satt Sydkorea i ekonomisk depression och fått självmordsstatistiken att skjuta i höjden, och skratta åt finurligheten i tre riskokares smågnabb (höjdpunkten kanske var när en av dom gjorde sig löjlig över vita privilegierade amerikaners jakt på lycka). När en koreansk pappa undrar hur den vuxna pojken mår frågar han: Vad har du ätit? Samhället är en tryckkokare och det blir mycket ris på menyn. Också förra året var lördagskvällens pjäs i auditoriet en riktig banger – då var det "Besessen" (She She Pop) som satte hela publiken i extas. Men på tal om varufiering (Fanta!) är den utsökta "Cuckoo" något av en exportvara. Vill man nå utomlands är det hårt och hänsynslöst arbete som krävs.
Mitt uppdrag i Hangö var alltså att moderera festivalens avslutande punkt – kritiksamtalet (vilken ära!). Kritikerna Loretto Villalobos, Lasse Garoff, Barbro Enckell-Grimm och Otto Ekman berättade om sina intryck från festivalen. Vi pratade bland annat om hur pjäser tillsammans blev starkare och spånade kring teman som plantor, ljud, sensorisk scenkonst, den dramaturgiska frågan, hur dagens teater mår, och kvarter/arkitektur.
Jag hade själv hunnit se första halvan av den platsspecifika "Kortteli 526" (Vuorenmaa, Utriainen, López-Lehto), som genom guidegreppet, meditativ promenad och välvalda doser av praktisk information om pågående utgrävningar och stadsplanering redan på halva tiden gjort ett outplånligt intryck på mig. En Hangöbo gick ut med soporna alldeles intill vår rundvandring och blev av slumpen en del av föreställningen. Alla i närheten slukas upp av Hangö teaterträff, det går inte att komma undan.
Sakernas agens var ett annat tema som intresserade. En robotgräsklippare fick en central roll i "Trädgården" (Anna-Sofia Nylund & arbetsgrupp) som framfördes i en spirande underbar trädgård i ett lugnt villaområde norr om stan. När den inledningsvis ganska strama guiden (Sara Grotenfelt) ställde sig på alla fyra och betade kirskål fick hon syn på robotgräsklipparen under syrenen. En självförsörjande präktig tillbaka-till-naturen trädgårdsidyll var alltså otänkbar! Jag tror inte att en intakt fantasi är försvarbar i dagens värld, nånting stretar och letar sig alltid utåt eller tvärs över eller också finns det i dimensionen eller ansatsen ett brott. Hangö teaterträff återspeglade det här så klart.
Lasse Garoff och Otto Ekman i rekvisita från "Kaboom — konsten att förstöra" (Live Art Denmark). Foto: Hanna Ylöstalo.
Jag hann höra en föreläsning i helheten "Expanding Dramaturgies" (André Eiermann) under festivalen vilket påminde mig om hur många av pjäserna jag såg som präglades av gemenskap och deltagande. Ibland ser man inte det man befinner sig mitt inne i, som att man befinner sig i en experimentell bubbla, och att det på Hangö teaterträff således kunde bli radikalt med normativitet. Men hela den här immersiva, deltagande, sensoriska erfarenheten av teaterträffen är för mig nånting som oftast får mig att vilja komma ännu närmare processen och vara inuti det konstnärliga arbetet. Det är värmande.
Ibland är det i det rufsiga, lite ofärdiga som jag får grepp om vad jag bryr mig om. Kanske för att jag har en stark strävan mot finalitet och jag projicerar min arbetsiver på de andra på teaterträffen, jag uppfattar en delad strävan i att göra en tankeväckande, uppslukande, rolig, berörande, överraskande, provocerande, vacker upplevelse. En delad känsla av omsorg, omtagning, att lyssna och lära och att ibland vara kompromisslös och driva processen framåt.
Tydligen har Helsingfors stad en kampanj för simstadion och friluftsbadet som utgår från att de gett upphov till tusentals berättelser, där minnen från barndomen förenar tusen olika stadsbor. När jag cyklar hem från tåget passerar jag stadens reklambild av Gumtäkts friluftsbad med texten "Kumpulan maauimala leaves a mark". Att lämna ett spår är en hård bild för mig som ännu har mina känslospröten utåt efter Hangö. Att lämna ett spår i gräset ska helst göras med försiktighet på naturens villkor enligt "Trädgården". Själva simbassängen på bild har hackats fram i marken och känns efter "Kortteli 526" som en utgrävning i min kropp. Det är mycket begärt att ta in alla de tusentals tänkbara berättelserna från simstadion och friluftsbaden på vägen hem.
Hanna Ylöstalo är medlem i Kritikbyråns styrgrupp och jobbar som förlagsredaktör och skribent.