"Litteraturkritiken borde ta exempel av 70-talets kulturdebatt"
Det är ovanligt avslappnat och nära till skämten då Sara Cederberg disputerar i litteraturvetenskap med avhandlingen "Återförtrollningen: Kultursynens förvandlingar i svensk litteratur- och poesidebatt ca 1960–1980" vid Helsingfors universitet. Det här trots att opponenten Johan Stenström, professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, påpekar att inledningen på avhandlingen är smått nedslående för den som verkar inom litteraturfältet:
"Idag har litteraturen ingen självklar särställning i kulturdebatten. Litteraturkritikers och litteraturforskares arbete förstås av många som ett slags hobbyverksamhet", skriver Cederberg.
Vad kunde vi göra för att ändra den här inställningen?
Sara Cederberg ser likheter med kulturdebatten idag och det man ofta kallar den kulturradikala debatten under 60-talet. Hon drar paralleller till upplysningstiden och ser 60-talets kulturdebatt som en ideologisk och rationaliserande debatt. Hon menar att konsten i sig och allmänmänskliga värden – sådant som kunde beröra och förena istället för att skapa motsättningar – hamnade i skymundan under 60-talets hetsiga och ideologiskt stränga debatter.
En skiftning i debatten ser Cederberg att började äga rum under 70-talet. Det är åt det hållet hon hoppas att vi också nu är på väg. 70-talets svenska debattklimat jämför hon med romantiken. En mer holistisk världsbild kom att prägla debatterna och samtidigt fick poesin, sagorna och myterna ett uppsving. Det är via dem som debatten också hittar tillbaka till det allmänmänskliga.
Att vi håller på att ta ett steg bort från rationaliserandet kan i en bredare bemärkelse ses i det stora intresset för tarotkort, horoskop, helande kristaller och häxeri. Det är inte bara unga trendmedvetna som postar sitt dagliga horoskop på Instagram, utan fenomenet kristalliseras (heh) i till exempel USA:s demokratiska partis (numera före detta) presidentkandidat för valet 2020: Marianne Williamson. En andlig lärare och självhjälpsförfattare med starka rötter i 1960- och 70-talets new age-rörelse.
Men finns det inte några farhågor med att debatten går åt det här hållet?
Cederberg förtydligar att det hon kallar för återförtrollningen, den som började äga rum på 70-talet, inte är ett uppror mot förnuftet, utan mot rationalismen. Det vill säga tanken att den materiella verkligheten är den enda verkligheten och att det inte finns några mänskliga värden bortom de mät- och vägbara.
"Att vi rör oss bort fån en vetenskaplig världsbild innebär ju inte att vi avskaffar vetenskapen", menar hon, "bara att den återfår sin plats som vetenskap och upphör att vara samhällsideologi. Men det är klart att återförtrollningens idéer kan missbrukas, det kan alla idéer."
För en litteraturkritiker kunde ett sätt att använda sig av återförtrollningen och lyfta litteraturen i den bredare kulturdebatten vara att låta sig inspireras av populärkulturen.
"Där finns en oändlig mängd exempel på nya och kreativa sätt att ta sig an de allmänmänskliga problem som upptog den klassiska litteraturen och filosofin", säger Cederberg. Som exempel tar hon fantasy där det kryllar av arketyper och myter som kan flytta diskussionen till ett bredare och allmänmänskligare plan.
I sin avhandling har Cederberg granskat de litterära tidskrifterna Bonniers litterära magasin, Ord&Bild och Lyrikvännen, vilket gör att debatten till en viss del skiljer sig från den som fördes på kultursidorna i de stora svenska dags- och kvällstidningarna på 60- och 70-talet. Idag är Ord&Bild den enda tidskriften som fortfarande ges ut och Cederberg efterlyser fler litterära forum där den litterära debatten kunde hållas vid liv – något hon ser att till exempel lyckats i Nordamerika på ett helt annat sätt än i Norden.
Just nu är Sara Cederberg bosatt i Ottawa och skriver sin postdok om humanioras kris – vilket kan ses som en naturlig fortsättning på avhandlingen. Vi ser fram emot att läsa mer om den!
Sara Cederbergs avhandling går att ladda ner och läsa via portalen Helda.
/av Mathilda Larsson