"Jag skulle vilja vara 80–90 år" – tankar om livserfarenhet, historiekännedom, kritiska verktyg och konstverkets "död" under afterworken
Kritikbyråns vårtermin börjar lida mot sitt slut och det firade vi med en virtuell våravslutningsafterwork i torsdags. Kritiker från bland annat Sverige, Åbo och Borgå tittade in – tack till alla för så livliga diskussioner! Vi tog avstamp i Tove Djupsjöbackas föredrag om "Tradition och innovation" i samarbete med Centrumbiblioteket Ode (se på föredraget här), här under följer en liten rapport om vad vi talade om.
"Innovation" – vad betyder det egentligen? Vi kom fram till att förutom att innebära något nytt, kan en innovation samtidigt vara en form av destruktion, något som förändrar konsten i grunden, kanske till och med ändrar på hur konsttraditionen dittills uppfattats? Liksom i Toves föredrag slog också vi snabbt fast att kännedom om en konstarts historia är livsviktig för en kritiker. Genom att känna till traditionen går det att se vad som verkligen är nytt och vad som kanske bara är upprepningar eller referenser till tidigare verk.
"Går det att förnya klassisk musik?" frågades det, för termen "klassiskt" tyder ju på att det är något traditionellt? Men Tove Djupsjöbacka som var med under afterworken svarade ett klingande "Ja, visst går det att förnya den klassiska musiken". Konstarter med långa traditioner, som till exempel måleriet, förnyas också trots att rätt samma verktyg används.
Ordet "innovation" innehåller i sig själv en förväntan om attnågot nytt tar vid ochen fråga som snabbt dök upp var var ett verk börjar och slutar? Hur går det att förhålla sig till och recensera ett pågående verk? Inom litteraturen är verket – boken – något avgränsat och slutfört (men som alltid finns det undantag, t.ex. Gloria Gervitz Migrationer som är ett pågående diktverk sedan år 1976), medan det inom andra konstarter kan vara svårare att avgränsa verket. Eller, som det kan uttryckas: när är ett konstverk "dött", när går det (eller när har man "rätt") att börja tolka det? Hur är det till exempel med performanser och interaktiva verk där själva processen kan vara mer intressant än det slutgiltiga konstverket? För en kritiker är det viktigt att tänka över var och hur man positionerar sig i förhållande till konstverket och vad det i sin tur kan göra – och det är inte alltid en lätt uppgift kom vi fram till.
Nu under Hangö teaterträff som gick av stapeln under lördagen 6.7, fanns det till exempel en hel del verk som kan verka närmast omöjliga att avgränsa: som den experimentella "Norppa-live" föreställningen med teater 90° som pågick i 20 timmar mellan kl. 05–01, eller She She Pop:s "Kanon Remote" som gick ut på att ringa in till olika nummer och höra en skådespelare berätta om en föreställning. Hur går det att skriva om sådana här verk som kan vara närmast omöjliga att avgränsa? Under de kommande veckorna kommer vi att publicera recensioner som skrivits under vår kritikverkstad med Cecilia Djurberg på festivalen – det ska bli spännande att se vilka lösningar kritikerna gjort!
Konstverkets kontext – rummet är en lika viktig del i frågan om att avgränsa ett verk. Är rummet där verket återfinns det som gör att det kan räknas som konst (jfr. Arthur Dantos konstvärld)? Spelar det någon roll om konstverket finns i ett köpcentrum, utomhus, om det är något inbandat, något som upplevs i nuet, något som kanske inte ens syns? Som ett exempel på hur kontexten kan omvandla något alldagligt till konst togs Éva Mags utställning i Bonniers konsthall i Stockholm upp. Där har Mag samlat ihop skrot från sin pappas gård och ställt ut det i konsthallen, vilket gör att det betraktas med nya ögon. Behöver en kritiker kunna upptäcka konst också utanför den traditionella konstvärlden, kan man fråga sig?
Éva Mag, "Det finns en plan för det här", installationsvy. Foto- Jean-Baptiste Béranger.
Fascinationen för det nya och innovativa kan också utnyttjas. Ett spår vi kom in på under samtalet var att exempelvis förlag ofta använder sig av "det nya" som ett marknadsföringsknep. Som med Rachel Cusks omtalade roman Konturer där det i marknadsföringen gång på gång upprepas att hon "har förnyat romankonsten" – ett uttalande som från början gjorts av kritiker. Det gör att kritikern har ett stort ansvar i att bedöma vad som verkligen är nytt och att också kunna genomskåda när förnyandet bara blir ett egenvärde.
Hur lär man sig riktigt bli kritiker? funderade vi på. I sitt föredrag tar Tove Djupsjöbacka upp hur hon rätt självmant kommit fram till det sätt att analysera verk som hon använder sig av som kritiker. Hur ska det gå att hitta fram till sitt eget sätt? Det lyftes till exempel fram hur viktigt det är att våga lita på sin emotionella sidan och att inte vara rädd för att gå utanför de formella ramar som kan ha lärts ut på universitet och utbildningar. Ett av kritikerns viktigaste verktyg kan kanske sägas vara en form av intuition – som både kan följas eller ifrågasättas, men som oberoende är viktig att uppmärksamma.
”Jag skulle vilja vara 80–90 år”, utbrast en av oss då vi talade om historiekännedom och livserfarenheter för att kunna recensera ett verk. Att ta del av ett konstverk som exempelvis 18-åring eller 45-åring kan vara fundamentalt olika upplevelser – och det speglas så klart i kritiken som skrivs. Hur ska det gå att vara rättvis som kritiker? Hur ska det gå att till exempel bedöma en mycket äldre och mer livserfaren konstnärs verk som ung människa? frågades det. Samtidigt kom vi fram till att det behövs en viss ödmjukhet inför vilka förutsättningar en kritiker kan förväntas ha – det kommer aldrig att gå att uppfylla alla krav.
Slutligen efterlystes fler röster inom kritiken, till exempel fler röster som recenserar ett och samma verk och diskussionsbaserad kritik. Det här kommer vi att försöka jobba med under hösten. Tidigare var det till exempel vanligt att många kritiker recenserade ett verk i en och samma tidning – kanske det börjar vara tid för historien att upprepa sig?