Barnbokskritik och representation – med små medel kan mångfalden skrivas in, menar barnbokskritikern Mia Österlund
Mia Österlund. Foto: Sandra Herrmans.
Representation – det vill säga vem som syns och hörs, och hur – har blivit en eldfängd fråga inom flera olika konstområden just nu. I Svenskfinland blossade debatten upp i samband med barnlitteratur, då Lisa Lindell recenserade Ellen Strömbergs barnbok Maggan året runt i Österbottens tidning, och kritiserade att boken inte hade en större mångfald bland karaktärerna. Snabbt förflyttades diskussionen om representation till både olika Facebook-forum och till ÖT:s insändarsidor då författaren Karin Erlandsson svarade på Lindells recension och menade att Lindell förbisåg andra litterära kvaliteter i boken. Dessutom, skrev Erlandsson, har Lindell brukat kritisera bristen på mångfald i flera av sina recensioner, utan att ta i beaktande böckernas litterära förtjänster.
För en kritiker är frågan intressant: har vissa aspekter av ett verk en större betydelse än andra då man recenserar? Kan man lägga tonvikt vid vissa frågor och frånse andra i en recension? Och vad gör just barnlitteraturen så speciell när det kommer till de här frågorna?
Jag ringde upp Mia Österlund – en barnbokskritiker som är oumbärlig då det kommer till frågor om barnlitteratur i speciellt Svenskfinland – för att höra vad hon tänker om diskussionen om barnlitteratur och representation. Förutom att Österlund är barnbokskritiker forskar och undervisar hon också i barn- och ungdomslitteratur vid Åbo akademi, hon sitter i en rad olika juryn – senast i juryn för svenska Augustpriset i kategorin ”Årets svenska barn- och ungdomsbok” – och är just nu med och drar en kurs i barnbokskritik vid Svenska barnboksinstitutet.
”Barn ska få läsa litteratur som är i samklang med vår tid”
Mia Österlund är ivrig när jag ringer upp henne, men också en aning försiktig med att uttala sig:
– Representation är en svårnavigerad fråga, hur man än försöker tassa på tå, så trampar man på någons tår, skrattar hon. Jag kan förstå att det i vissa fall utbrutit en viss försiktighet. Upphovsmakarna kan vara rädda för att uttala sig så det inte slår fel.
Hon är ändå tydlig med att frågan om representation är viktig och att barnlitteraturen har många möjligheter att tackla frågan. Men ett av problemen som snabbt kommer upp är att barnboken lätt tillskrivs ett större ansvar än vuxenlitteraturen och att de ibland skiljs åt onödigt mycket.
– Av tradition har barnboken getts ett större ansvar. Det har den så klart inte, men den har tillskrivits det. Barnboken används ju så mycket i pedagogiska och didaktiska sammanhang. Det finns en tendens för att vuxenvärlden skyfflar iväg problem på kommande generationen, säger Österlund.
En av frågorna som lyftes upp i samband med debatten om Lisa Lindells recension var att barnlitteraturen har en skyldighet att ”spegla verkligheten”. Jag frågar Mia Österlund om hon håller med?
– Man talar ju om litteraturen både som en spegel och ett fönster: en spegel där vi kan spegla oss själva, eller ett fönster igenom vilket vi kan se andra världar och människor. Jag skulle nog säga att både litteraturen som spegel och som fönster sammanfattar vad litteratur är i sin helhet. Det är viktigt att läsa sådant där man känner igen sig själv, men själv är jag också fascinerad av att möta alldeles nya typer av litteratur.
Här tar Mia Österlund upp sitt arbete inom de olika prisjuryerna. Genom priserna kan det öppnas dörrar för helt nya författarskap och nya estetiska grepp och världar. Österlund tar den nya Alma-pristagaren, Baek Heena från Sydkorea som exempel. Genom hennes böcker har Österlund fått bekanta sig med ett författarskap och en annan estetisk tradition (Heena använder sig bland annat av lerfigurer som hon fotograferar) hon annars kanske aldrig kommit i kontakt med.
Böcker av Baek Heena. Foto: Claudio Bresciani/TT.
De olika priserna blir också ett sätt att få en bra överblick över den barnlitteratur som skrivs just nu och vad som är trendigt:
– Barnboken fångar hemskt snabbt upp samhällsaktualiteter och brukar vara på alerten. Barn ska få läsa litteratur som är i samklang med vår tid. Just nu finns det mycket böcker om metoo, samtycke, kroppsintegritet och klimatfrågor. Nu har vi också mycket virusböcker på kommande, säger hon en aning roat.
Både överraskningar och tradition som måttstockar för kvalitet
En av kärnfrågorna i debatten handlade om kvalitet, och om kvaliteten på sätt och vis är ”viktigare” än representationen. Hur ser du på det?
– Då representationen går hand i hand med kvalitet är det bra, men det fungerar inte om representationen blir tillyxad.
Mia Österlund menar att det finns många bra exempel på representation som inte skriver läsaren på näsan inom den finlandssvenska barnlitteraturen. Jens Mattsons och Jenny Lucanders Vi är lajon! (2019) är ett exempel, och Minna Lindebergs och Jenny Lucanders Vildare, värre, Smilodon (2016) ett annat. I just de här böckerna säkras mångfalden genom rätt små markörer, som genom valet av namn eller via illustrationerna. Bilderboken har den fördelen att det relativt lätt går att teckna sådant som inte ryms med i texten, säger hon.
Bild ur boken Vi är lajon! av Jens Mattsson med illustrationen av Jenny Lucander.
Men hur ska man då som kritiker förhålla sig till om representationen inte finns med i varken bilderna eller texten – vilken blir de litterära kvaliteternas roll?
– Görs något med god kvalitet går nästan allt. Men som kritiker har man ju också sina käpphästar man driver och det kan till exempel vara representation. I första hand måste man ändå alltid utgå från verket och inte tränga in varje bok i en liten mall. Verket ska överraska och leda in på nya spår – ett tecken på kvalitativ litteratur brukar vara att det väcker nya tankar.
– En annan bra måttstock brukar vara om det finns kunskap och en tradition bakom verket. Böcker ploppar inte upp som svampar ur intet, utan de kommer ur en grogrund. Hur boken förhåller sig till tidigare traditioner är en viktig fråga att ställa. Själv brukar jag också titta mycket på språket: är det nyskapande, fascinerande?
För att få ett bättre grepp om vad som skrivits tidigare och vad det historiska perspektivet är inom barnlitteraturen rekommenderar Österlund att till exempel ta del av större översikter, som Kirjakori på det finska barnboksinstitutets hemsida. Där går det att få en överblick över till exempel hur många samkönade eller rasifierade personer det finns inom den inhemska barnboksutgivningen.
Vad tycker du själv att är viktigt då du recenserar barnböcker? Brukar du leta efter något speciellt?
– Jag har nog profilerat mig som en kritiker som sätter fokus på genusperspektiv i och med att flickforskning hör till mitt specialintresse. Jag tycker själv att det är intressant då flickskap kan diskuteras på nya sätt. Men specialkompetens får inte bli ett hinder. Jag försöker placera boken i ett större sammanhang, gärna genom att visa hur den kan läsas genom ny teori, som till exempel skräpstudier eller fett-forskning. Genom att peka på hur böckerna öppnar sig mot olika tolkningvägar skapas också ofta utrymme för representation.
”All pedagogisk konst är dålig konst – och all god konst är pedagogisk”
I debatten om Maggan ifrågasattes också barnböckernas pedagogiska roll, hur förhåller du dig till pedagogik inom barnlitteratur?
– Det låter väldigt träigt med pedagogisk barnlitteratur. Jag håller med Lennart Hellsings bevingade uttryck: ”All pedagogisk konst är dålig konst – och all god konst är pedagogisk”. Det vill säga att det kan finnas didaktiska aspekter, men det ska vara ett konstverk i första hand.
Hurdana barnböcker skulle du då vilja läsa i framtiden?
– Lisa Lindell efterlyste ju mer representation, och jag tycker faktiskt att Karin Erlandssons serie Legenden om ögonstenen är ett bra exempel på representation. Där är två enarmade flickor i huvudrollen. Boken håller en hög litterär kvalitet och är samtidigt modig.
– Men om jag nu ska våga mig på att efterlysa något – det finns en risk att som kritiker efterlysa en viss slags böcker, jag vill ju inte att alla böcker ska vara sådana, skrattar hon – så tycker jag att det finns förvånansvärt lite feta barn i litteraturen. Den smala kroppens ideal råder också i barnböckerna, så jag hoppas på att se fler olika storlekars kroppar i barnlitteraturen. Ellen Strömberg har ju profilerat sig inom kroppspositivismen, men hennes barnbokskaraktärer är förvånansvärt pinniga och smala, tänk om hon tagit det tänktet med sig in i barnboken om Maggan?
Representation är en knivig fråga och sist och slutligen kommer det ner till vad vi egentligen menar med representation.
– Det är oerhört viktigt att det förs en diskussion om vad representation är. Är det att uppvisa medvetenhet om vithet? Att inkludera en mångfald finlandssvenskheter när det gäller kön, klass, funktion och annat? Och hur görs balansgången mellan mångfaldskompass och konstnärlighet? Ofta fungerar det oväntat väl genom att bara ändra en detalj som när Jakob Wegelius för in en apa i Mördarens apa (2014), och i ett slag öppnar slussarna för representation.
Mia Österlunds tre tips till att skriva barnbokskritik:
Läs mer än bara boken du recenserar. I en recension skriver du i regel ungefär bara 10 % av allt det du vet om boken, genren och författarskapet.
Ta del av översikter och orientera dig i vad barnlitteratur är.
Ta varje bok på allvar och skriv, skriv, skriv och skriv om och skriv om tills allting sitter rätt. Recensionen är en genre, också den ska ha litterära kvaliteter.
/Mathilda Larsson