Tuva Korsströms tal under prisutdelningen för Årets kritiska text

Domare Tuva Korsström. Bild: privat.

Se hela prisutdelningen och resten av programmet under kvällen Ode till kritiken här.

Hela 33 nomineringar gjordes för Kritikbyråns tävling om Årets kritiska text 2020. Recensionerna och essäerna täcker alla konstformer: skön-, fack- och barnlitteratur, teater, bildkonst, musik och film. Också bidrag om samhällsfrågor rymdes med.

Majoriteten av våra dagstidningar och kulturtidskrifter samt Svenska Yle deltog. Om den här tävlingen visar något så är det att kritiken i Svenskfinland lever, att den är bred och av hög kvalitet.

Det var jobbigt men givande att plöja igenom texterna. För mig blev det ett möte med skribenterna och deras individuella sätt att närma sig kritiken. Det blev också en översikt av hela kulturårets utbud. Jag skulle gärna redogöra för alla dessa kritiska möten, men får lov att inskränka mig till några få:

Jenny Jarlsdotter Wikström gjorde det igen! Hon har under flera år skrivit poesiöversikter för Finsk Tidskrift och hennes genomgång av poesiåret 2019 är en beundransvärd prestation.

Mera poesi: Marit Lindqvists radiorecension av Henrika Ringboms nya samling tar skickligt fasta på något till synes oförenligt: det vackra och det våldsamma i Ringboms dikter.

Petra Linds recensioner av Axel Åhmans Klein och Johanna Holmströms Märta Tikkanen-biografi i Östnyland och Västra Nyland visar hur en proffsig recensent kan inspirera till läsning. Medan Helen Korpaks HBL-recension "En beklämmande inledning för fotografiska museets nya storsatsning" gav prov på en, av allt att döma, välmotiverad sågning.

Roland Ingelin är nominerad med hela tre bidrag, i Horisont och Västra Nyland, om både litteratur och teater. En för mig ny och av allt att döma flitig och entusiastisk kritiker.

Bland essäerna vill jag nämna veteranskribenten Per-Erik Lönnfors övermåttan lärda ”Självet i litteraturens labyrint”, publicerad i Nya Argus, och Salla Aldrin Salskovs ”Girldick” i Astras transnummer. Christoffer Steffanssons radioessä om experimentell elektronisk musik var jag speciellt imponerad av.

Ni ser att spektret är brett. Det var roligt att läsa, och svårt att välja.

Men ett bidrag stack ut bland alla dessa utmärkta kritiska texter. Sonja Vuoris essä i Hufvudstadsbladet den 1.3.2020  ”Jag ser min döda bror på scenen och allt är bra” är unik. Den är skriven av en teaterbesökare som försatts i en outhärdlig situation – att se hur en bortgången, älskad människa fiktionaliseras.

Sonja Vuori skriver självutlämnande om sin sorg efter brodernas död. Med en kritikers ryggmärgsreflex analyserar och utvärderar hon samtidigt föreställningen, som handlar om unga psykotiska människor på ett sjukhus.

Det blir en beskrivning av teater när det är som bäst, när det handlar om livet. Sonja Vuori definierar kritikerns uppgift – att vara den som skriver ner upplevelsen, den som ser helheten och – i bästa fall – skönheten.

Text: Tuva Korsström