Kritiken i Norden – vart är vi på väg? Rapport från seminariet den 10.9

Maaria Ylikangas, Mathilda Larsson, Jon Rognlien och Axel Andersson i diskussionen "Kritiken lokalt och globalt – vart är vi på väg?". Skärmdump från streamen på Facebook.

Fredagen 10 september ordnade finlandssvenska Kritikbyrån ett seminarium kring något som i svepande drag kan beskrivas som kritikens tillstånd i Norden. Evenemanget arrangerades live i Nordisk kulturkontakts utrymmen, men kunde också följas med via en live-stream. Det var ingen publikmässig rusning till evenemanget, trots att arrangörerna informerat om att det bjuds på vin i pausen. I början av september var det fortfarande ovant att ta del av evenemang och träffa okända människor på riktigt. Seminariet var den andra delen i seminarieserien Nå ut, nå fram, nå in, som är frukten av ett nordiskt samarbete mellan svenska Kritiklabbet, norska Tekstallmenningen och finlandssvenska Kritikbyrån. En norrman och en svensk hade rest ända till Helsingfors för att hålla föredrag och delta i diskussioner – det kändes nästan exotiskt och stämningen var förväntansfull. En kväll perfekt för försök till kulturellt nätverkande mingel – om inte all socialdistansering fått en att glömma hur man gör.

”Framtidens kritik måste fråga efter det dagens kritik saknar”

Med ”Vad är problemet med kritiken i Norden?” som utgångspunkt håller Axel Andersson, Maaria Ylikangas och Jon Rognlien, alla representanter för kritikfrämjande organisationer, inledande föredrag för att slutligen diskutera med Mathilda Larsson från Kritikbyrån som moderator.

Axel Andersson från Kritiklabbet inleder. Kritiklabbets verksamhet beskriver han som mångsidig – man verkar för allt från hur kritiken kan skrivas in i den regionala kulturplanen till utvecklandet av samarbeten inom europeiska nätverk för kritik. Föredraget är framförallt en filosofisk introduktion till de begrepp Andersson verkar föredra, kanske för att undvika bilden av den bittra, av samtiden ignorerade kritikern, som försöker göra sin röst hörd bland människor som inte fattar konstens storhet. Kritiklabbets verksamhet beskriver han snarare i termer av experiment, än som projekt. Jag kan förstå den rörelsen – experiment har, i en begreppslig mening, tillåtelse att misslyckas och saknar den air av allvetande expertis som omger projektet.

”Framtidens kritik måste fråga efter det dagens kritik saknar”, påpekar Andersson. Det är en antydan om ett, i filosofisk mening, symbiotiskt synsätt på Kritiklabbets verksamhet i relation till samhället. Andersson ger också ett konkret exempel på hur kritiken kan ”göra sig samtiden värdig”. Eftersom ljudböckernas popularitet ökat utvecklar Kritiklabbet en kritikform som går att tillämpa på ljudboken. Intressant nog nämner inte Andersson den svenska debatt i inom vilken till exempel Sven Anders Johansson problematiserat ljudboken som samtida fenomen. Istället blir den kulturdebatten bakgrundsmusik man kan ana sig till. Andersson avslutar med ett citat av Gilles Deleuze – kontentan är att sluta klaga och istället söka nya vapen.

Kritiken ska närmare folket

Maaria Ylikangas från Suomen arvostelijain liitto (SARV) och verksam inom projektet Kritiikki näkyy! (Kritiken syns) undviker i sitt föredrag inte begreppet projekt som Andersson. Ylikangas talar uteslutande om projekt och är tydlig med att Kritiikki näkyy! är ett projekt som initierar och stöder kritikens synlighet på olika plattformar. Inkludering och diversitet nämner Ylikangas som centrala för projektet, inom vilket det getts ut en handbok för hur inkluderande kritik skrivs. Hon betonar också vikten av att uppmärksamma och stödja den kritik som skrivs på andra språk än finska och svenska. Kritiken ska närmare folket. Hon lyfter fram projektet Lähikritiikki (Närkritik) som jobbar för att synliggöra, och ekonomiskt stöda, kritik på lokalnivå. Hon reflekterar också kring poesins möjligheter på Instagram och nämner konstsatsningar, som möten där man på tu man hand kan samtala om konst med en konstkritiker. Inom Lähikritiikki-projektet erbjuder man kritiker hjälp i sina stipendieansökningar – eftersom det är näst intill omöjligt att livnära sig på kritiken. Så även om Ylikangas rent filosofiskt verkar ha en annan förståelse av det kritikfrämjandets relation till samhället verkar praktiken vittna om en liknande förståelse som Andersson – kritiken ska närmare folket och inte vara rädd för nya former eller plattformar.

Högre arvoden för kritiker i Norge

Jon Rognlien från norska Kritikerlaget talar i det sista föredraget mest om på vilka vis man inom Kritikerlaget arbetar för att förbättra situationen för kritikerna. Till skillnad från den kritikfrämjande verksamhet som finns i Finland, finansieras Kritikerlaget av föreningar och statliga medel och inte med stipendier eller finlandssvenska fondpengar. Liksom Ylikangas lyfter han också fram hur svårt det är att livnära sig på kritik och tar som exempel att det i rika Norge enbart finns sex stycken fast anställda kritiker. Kritikerna i Norge har genom förenade ansträngningar gått ihop och krävt högre arvoden – och fått igenom sina krav. Kritikerlaget har i en del större städer möteslokaler för kritiker, eftersom man märkt att sådana platser är viktiga i det annars ensamma arbetet. Det känns behagligt och lättillgängligt att han lyfter fram konkreta lösningar på praktiska problem – att det kritikfrämjande arbetet i Norge kan ses som lyckat beträffande arvoden och lokaliteter.

Rognlien nämner privatiseringen av postväsendet i Norge som en utmaning kritiken försöker anpassa sig till genom att söka sig till nya plattformar. Privatiseringen har resulterat i höga postavgifter, vilket lett till att många tidningar satsat mer eller enbart på det digitala formatet. Kritikerna i Norge har bland annat börjat göra poddar som en följd av digitaliseringen. Kritikerlaget är en organisation för professionella kritiker i Norge, så efteråt blir spänningen mellan det professionella och amatörmässiga lite hängande i luften. Jag tänker på de få recensioner jag själv skrivit. Tveksam till om jag skulle platsa i sällskap som Kritikerlaget känner jag tacksamhet över det ekonomiska bidrag en tillhörighet i finlandssvenska Kritikbyrån ger mig, och att det där inte verkar göras någon särskild gränsdragning mellan den amatörmässiga eller professionella kritiken.

Amatör- och proffskritiker i digitaliseringens era

Det är tydligt att samtliga föredragshållare valt att lyfta fram olika aspekter av kritikens utmaningar, men som åhörare kan man även ana sig till att problemen har en liknande karaktär även om de har sin nationella särprägel – kritikerns personliga ekonomi och reflektioner kring kritikens plats och uppgift. Då föredragshållarna efteråt diskuterar tillsammans med Mathilda Larsson blir enstämmigheten tydligare. Ljudboken har gått om pappersboken i försäljning. Kritikernas arvoden är låga i relation till arbetsinsatsen och få läser recensioner. Människor skriver och det ges ut böcker som aldrig förr, men endast ett fåtal uppmärksammas på kultursidorna. Digitaliseringen går det inte att ignorera.

Ylikangas lyfter fram att många kritiker på grund av usla arvoden tvingas sluta skriva då de får en familj att försörja. Andersson instämmer – och påpekar att dessa realiteter syns redan i kritiken. Han menar att det krävs ett enormt lobbyarbete för att få till stånd en motsvarighet till de tariffer de norska tidskrifterna måste följa. Samtliga verkar också se fördelar med digitaliseringen, även om Rognlien är mest kritisk. Han påpekar att långläsningen hittat sin plats på nätet, men uttrycker en oro för att recensioner drunknar i myllret av matbilder på Facebook. Då Andersson pratar om sin vision om kritiken säger han att den i ideala fall fungerar som ett dialogiskt fält. Det blir en aning luddigt vad som menas med det dialogiska fältet, troligtvis tänker han sig kritiken som ett samtal i och med samtiden – som kanske heller inte kan undvika förbryllande fenomen, utan måste hitta sätt att fortsätta samtalet också i matbildsmyllret. Andersson menar att i ideala fall är kritik något som görs av glädjen till att få skriva kritik. Här gör han samtidigt en parallell till amatörfotbollens spelande för spelandets skull utan beräkningar och krav. Rognlien ställer sig då frågande till det dialogiska samtal Andersson eftersträvar och utbrister att det är möjligt först då ”Facebook dör”. Det dynamiska samtalet, inflikar Rognlien, försvåras av det omöjliga i att överblicka den offentlighet de sociala medierna utgör.

Sedan höjs pulsen en aning av en fråga från publiken. Frågan uttrycker en oro för satsningar som resulterar i att professionella kritiker tar sig an konstutställningar av lokala amatörkonstnärer, i och med att bedömningen kan bli för krass. Varken Ylikangas eller Andersson ser denna oro som särskilt berättigad. Ylikangas har tillit till att kritikern vet vad hen gör och Andersson avslutar med att ”marginaliseringen av kritiken är ett större problem”. Detta trots att Rognlien nyss berättat en anekdot om den ilska som uppstått i Norges småorter efter att en professionell kritiker från Klassekampen åkt runt i Norge och recenserat amatörteaterproduktioner med skarp kritikerblick.

Jakten efter läsare och läsarsiffror

Det är i seminariets tredje programpunkt ”Kritik för alla eller kritik för de frälsta, hur når vi fram?”, ett samtal mellan konstkritikern Helen Korpak och Svenska Yles tidigare kulturchef Charlotte Sundström, som innebörden av den föränderliga offentligheten Rognlien tangerat blir tydligare. ”Sommaren 2014 tog oss alla på sängen”, säger Sundström och påminner om att det var den sommaren nästan varje finländare skaffade sig en smarttelefon och papperstidningen förlorade sin tidigare rätt stabila plats som nyhetsplattform i människors liv. Sundström beskriver det som en kris – på Yle visste man inte hur man skulle bemöta detta nya beteendemönster. Digitaliseringen innebar även att det blev möjligt att få statistisk över vad som läses digitalt. Och siffrorna talar ett tydligt språk – få läser kritik.

Helen Korpak och Charlotte Sundström under samtalet "Kritik för alla eller kritik för de frälsta, hur når vi fram?". Skärmdump från streamen på Facebook.

Som frilansande recensent, beskriver Korpak att hon i sin roll som recensent varken kan eller ska befatta sig med läsarsiffror i sitt arbete. Att skriva, präglas enligt henne, av att varje gång börja från noll, tvivla och ge sitt allt, för att i hennes fall, göra en utställning eller konstnär rättvisa. Då texten är färdig vill hon inte befatta sig med dess spridning, det är beställarens jobb. Hon konstaterar att hon ändå alltid har en känsla av att det hon skriver inte når ut. Korpak uppmärksammar mediebolagens skörhet då hon frågar Sundström varför man flänger efter den ena nymodigheten efter den andra. Ena stunden satsas allt krut på Facebook, andra stunden funderar man på en satsning på Tiktok. Sundström svarar att Tiktok inte är rätt forum för Yles kulturnyheter, något har man lärt sig sedan 2014. Sundström poängterar att det enbart på grund av de låga läsarsiffrorna inte är berättigat att tala om en kritik i kris. Tidigare var det helt enkelt inte möjligt att mäta hur många som läste kultursidorna – och vad de läste. Nu finns den möjligheten.

En privat önskekonsert – vem ska ta ansvar för kulturdiskussionen?

Denna möjlighet, som krasst uttryckt verkar innebära förmågan att tyda vad människor vill ha, är kanske i sig en del av kritikens krisande. Om kultursidornas innehåll anpassas enligt efterfrågan och om efterfrågan är avgörande för mediehusens ekonomi, kan man ju undra på vilket vis denna kultur skiljer sig från en privat önskekonsert – och vad det får för konsekvenser för kritiken. Dessa spänningar kan anas i seminariets sista programpunkt, pandeldiskussionen ”Kritik över tidningsgränserna – hur ser de framtida kultursidorna ut?”. Mathilda Larsson modererar denna diskussion mellan Hufvudstadsbladets kulturchef Fredrik Sonck, Vasabladets kulturchef Patrik Back och Svenska Yles kulturreporter Jenny Jägerhorn. Larsson presenterar ett av Kritikbyrån utarbetat förslag: gör det möjligt att över tidningsgränserna prenumerera på samtliga kulturnyheter i Finland. Larsson påpekar att det är svårt att följa med kulturdiskussionen i Finland, särskilt eftersom många recensioner är bakom betalmur. För att hänga med borde man prenumerera på samtliga dagstidningar, vilket ganska snabbt blir en kostnadsfråga. En kulturprenumeration skulle vara av stor betydelse särskilt för recensenterna, men också för de allmänt kulturintresserade. Bakom förslaget finns en förhoppning om att en åtgärd som denna skulle kunna motverka att kulturdiskussionen fragmenteras. Att den blir mer levande, som i Sverige.

Mathilda Larsson, Fredrik Sonck och Jenny Jägerhorn under diskussionen "Kritik över tidningsgränserna – hur ser de framtida kultursidorna ut?". Skärmdump från streamen på Facebook.

Både Back och Sonck ställer sig försiktigt positiva till förslaget, men tvivlar på att de tekniska förutsättningarna för en sådan tjänst finns då det är med nöd och näppe som de befintliga digitala nättidningarna fungerar. Jägerhorn drömmer om möjligheten att kunna prenumerera på vissa skribenter, i hennes fall Helen Korpak, och att kunna integrera mer bild och video i recensionerna. Hon påminner om att hon själv, trots att hon arbetar med kultur, inte hinner läsa allt hon skulle vilja. Och då det kommer till recensioner läser hon sällan mer än en. Jägerhorn ställer sig också frågande till om det verkligen är de traditionella mediernas uppgift att fånga upp de vitala kulturdebatter Larsson efterlyser. I denna paneldiskussion blir den frågan obesvarad, även om det blir klart att kulturcheferna diplomatiskt försöker hitta en passlig balans mellan vad folk vill ha och det som utmanar. Sonck säger att det är meningen att en läsare på Hufvudstadsbladets kultursidor ska hitta läsning som skakar om och förändrar hens värld. Men han konstaterar också att ”Den mediala verkligheten är vad den är” och frågar sig om inte människor förr i tiden, om de hade haft chansen, kanske hellre hade sett på kattvideon istället för att läsa tidningen. Back påpekar att österbottningarna gillar att läsa intervjuer och om österbottniska kulturevenemang som ordnas – lokal kultur som humorgruppen KAJ och annat som ”grott i den österbottniska myllan”. Men då Larsson frågar Back vad det beror på att det finns så få recensioner i Vasabladet hänvisar Back till att det finns så få recensenter, men att kritiken fortfarande behövs.

Efteråt är det svårt att skaka av sig Soncks frågeställning rörande människans väsen – vad är det för slags behov en kattvideo fyller? Svaret, och frågan, hade varit mer lätthanterligt svartvita om han istället tagit pornografi som exempel, men nu målas en bomullsaktig tillvaro upp. Är det denna tillvaro av slösurfande som kritikerna och mediehusen måste förhålla sig till? Och vem har då ansvar för att råda bot på dylika tillstånd, om inte ens de traditionella medierna kan sägas ha ett ansvar för att hålla kulturdebatten levande?

Av kärleken till konsten – eller?

Efter seminariet funderar jag på Kritikbyråns förslag om att göra de digitala kultursidorna mer tillgängliga för de intresserade. Samtidigt känns en kulturdebatt som fokuserar enbart på kritik rätt fragmenterad. Vad blir den utan läsningens, skrivandets och litteraturens plats i människors liv, vad blir den utan att ta i beaktande frågor om bildning i en marknadsekonomi? För kanske det är möjligt att se många separata kulturdebatter som uttryck för en kris, även om krisen inte kan inringas i hela sin omfattning? Jag kan ana denna kris i en del av de kulturdebatter jag har sett fragment av, för precis som Mathilda Larsson påpekade gömmer sig många intressanta texter bakom betalmurar och det skymmer också insikten i olika kulturdebatters komplexitet. Då Linda Skugge recenserade En ensam plats av Kristina Sandberg orsakade det i Sverige en debatt om en recensent får vara elak – men Skugges recension uttrycker också en ilska över en samtid där förlagen drar in stora pengar på att sälja berättelser om personligt lidande och trauma, sådant som folk vill läsa. Skugge uppmärksammar att berättelser ”direkt ur livet” inte nödvändigtvis är bra litteratur. I denna analys, då dålig litteratur står för försäljningssiffrorna, blir förlagsvärldens relation till samtiden snarare parasitisk än symbiotisk. I relation till förlagens önskan att svara på samtidens behov tänker jag på Anna-Lena Lauréns text ”Att läsa böcker man inte förstår är det viktigaste en människa kan göra” i Hufvudstadsbladet. Hon skriver om just betydelsen av att läsa litteratur som kan vara utmanande och stundvis obegriplig och tråkig. Särskilt reagerar hon mot att det inte längre ges ut nyutgåvor av klassiker för barn, det mesta är valda bitar, lättformulerat och färdigtuggat. Litteraturen anpassas enligt premissen att barn inte vill läsa krångliga verk de inte förstår, men Laurén påpekar att här går mycket förlorat.

Jag tänker på det marginaliserade skrivande Hannele-Mikaela Taivassalo för fram i debattinlägget ”När samhället sjukskriver sig från konsten” på Förlagets hemsida. Hon berättar att hon inte är en författare som säljer – vilket är omtumlande för mig då jag ser henne som en av Svenskfinlands nulevande främsta. Hon uppmärksammar behovet av att stödja de författare som står för det marginaliserade skrivandet, det som inte står för försäljningssiffrorna, men som onekligen behövs. Att författaren som skriver den marginaliserade litteraturen inte gör det för pengarna, utan av någon slags tro. För att kunna prata om kulturella behov och värden måste en kapitalistisk diskurs sättas åt sidan, annars blir det nästan religiösa kall Taivassalo beskriver obegripligt – inom diskursen borde hon väl bara skärpa sig och skriva deckare istället, sådant som säljer. Jag slås av att det enbart verkar vara i avsaknaden av ekonomisk vinning som kärleken till litteraturen blir begriplig, i varje fall är det där den blir synlig. Och lika synlig blir denna kärlek, denna tro, i kritikernas hårda slit för litet pengar. Kan det vara så att det i samtiden finns ett behov av att behålla dessa positioners ekonomiska villkor precis som de är, av oro för att annars inte kunna urskilja vad som görs för konstens skull och vad som görs för ekonomisk vinning, likes, klicks och försäljningssiffror? Vad detta säger om kritiken, kulturen och samtiden är inte entydigt och klart – men det säger något som inte kan ses som skilt från den kris som kritiken befinner sig i.

Texten är skriven av frilansskribenten och kritikern Sara Nyman

Seminariet finns att se på i sin helhet via den här länken.