Recension: Den besynnerliga händelsen med hunden om natten

Bild: Lilla Teatern.

Texten är skriven under Kritikbyråns arbiskurs i Helsingfors "Uppdrag: kritik – konsten att skriva om konst" den 7.9–16.10.2021.

Lilla Teatern: Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Föreställningen den 9.10.2021

På scenen: Alexander Wendelin, Ulriikka Heikinheimo, Vuokko Hovatta, Robert Kock, Pia Runnakko, Cecilia Paul, Joachim Wigelius. Regi Paavo Westerberg.

Översättning: Anna Simberg

Scenografi och kostym Sven Dahlberg. Videodesign Toni Haaranen. Ljusdesign Ville Aaltonen. Ljuddesign Antero Mansikka. Mask Milja Mensonen.

Lilla Teatern har valt att sätta upp en pjäs med en huvudperson på autismspektrumet i en tid då många minoriteters och andra utsatta gruppers människovärde och rättigheter diskuteras flitigt. I början av 2020-talet har flera diskussioner börjat gå från debatt om rätt till (ett gott) liv, till konkreta handlingar för normalisering. En del av normaliseringen är att marginaliserade får utrymme att vara berättaren och inte bara finns med som parentes eller krydda.

Den autistiska tonåringen Christopher (Alexander Wendelin) försöker lösa gåtan om vem som dödade grannfruns (Ulriikka Heikinheimo) hund. Han börjar även skriva en bok om det men slutligen blir hans pappa (Robert Kock) så provocerad att han tvingar honom sluta lägga sig i andras angelägenheter. Ett oskyldigt samtal med en annan granntant (Pia Runnakko) leder Christopher in på hans föräldrars äktenskapsproblem som han inte längre kan låta blir att nysta upp, även om hans mamma (Vuokko Hovatta) varit död i nästan två år redan.

Lilla teatern har satt upp pjäsen Den besynnerliga händelsen med hunden om natten som baserar sig på en engelskspråkig roman med samma namn av Mark Haddon (2003). Berättaren är Christopher och vi följer med historien ur hans synvinkel. Detta är regissören Paavo Westerlunds regidebut.

Scenen är uppbyggd med spegelpaneler som vid lämpliga tillfällen fungerar som filmduk för olika videoprojiceringar av Toni Haaranen. Under första akten är videomaterialet från Cornwall i Storbritannien alldeles underbart rent estetiskt och berättar allt om hurdan bostadsmiljö vi befinner oss i. Under den andra akten är den hjälpsam och illustrerar väl hur Christopher upplever sin omgivning i bland annat London.

Det mesta av rekvisitan, inkluderat den dödade hunden, hänger på trådar och trillar mer eller mindre dramatiskt ner när de behövs (eller beställs), med undantag för stolar och bord. Det ger humoristiska inslag som lättar på den annars emotionellt tunga föreställningen.

Föreställningen lyckas väl med att illustrera hur de vuxna runt Christopher inte förstår honom, förutom hans lärare Siobhan (Cecilia Paul) på specialskolan. Ibland känns det som att Christoffer ständigt betraktas via de vuxna som inte förstår autism istället för att få lära känna honom utan mellanhänder. Syftet är ändå att berättelsen berättas ur hans eget perspektiv. Samtidigt ger växelverkan med andra en god bild av människor, speciellt om man är annorlunda.

Detektivhistorien tillsammans med familjedramat och våndor och vändor i tonåren blir tre timmar lång och jag tycker mig kunna märka en skillnad i publiken mot slutet: en del blir lika rastlösa som jag när den gripande första akten inte håller måttet i den andra.

Pjäsen slutar med att Christopher tar matematikexamen med högsta betyg och frågar sig om han kan göra vad han vill. Ett tröstande, optimistiskt och uppmuntrande avslut efter en hel del drama, våld och diskriminering. Christophers avslutande korta monolog känns klyschig och påklistrad, även om den säkert fyller sin funktion att påminna om, för dem som hunnit glömma det, att även personer på autismspektrumet har ett människovärde.

Lasse Garoff påpekar i sin recension (Svenska Yle 8.10.21) att Haddons prisbelönta roman senare ansetts vara en stereotyp skildring av autism i populärkultur, vilket bekräftar min magkänsla om de olika dragen i Christopher som lyfts fram. Garoff fortsätter med att Haddon har svarat på resonemangen med att understryka att det inte ska läsas som en faktabok utan som en gestaltning av utanförskap och att vara annorlunda. Mitt intryck blir att det är just vad Lilla Teatern har fokuserat på: utanförskapet och att vara annorlunda.

Christophers skådespelare Alexander Wendelin har i en intervju med Svenska Yle (10.10.21) berättat att han utövad mycket självreflektion och försökt ta väl hand om rollen för att undvika att göra narr av autism eller förstärka stereotypier. Det är en svår balansgång att försöka undvika att förstärka stereotypier om utgångsläget är att originalverket i princip förstärker stereotypier. Wendelin gör en jämn rollprestation och det verkar som att han lyckats riktigt bra.

Val av pjäs behöver inte vara desto mer dramatiskt eller ett ställningstagande, men har man här velat delta i diskussionen känns det inte ändamålsenligt att köra med en bok som har ett rykte av att vara utdaterad, även om det var en banbrytare i sin tid. Speciellt gällande ett rätt så missförstått ämne. 

Pjäsen har tidigare satts upp i Svenskfinland, på Wasa Teater 2015 (som jag inte har sett). På basis av recensioner verkar Lilla Teaterns uppsättning ha fått mer rosor, så detta kan vara ditt tecken på att gå och se verket.  

Av: Felix Mäkelä