Besök i någon annans dröm
Bild från Musterhjelm Art Centers hemsida.
Texten är skriven under Kritikbyråns arbiskurs i Helsingfors "Uppdrag: kritik – konsten att skriva om konst" den 7.9–16.10.2021. Deltagarna kunde välja mellan att skriva en recension om olika slags fenomen, skribenten valde att skriva om en plats.
En man dyker upp, kommer till mötes på den lilla parkeringen, jag anar att det är värden men vet inte ännu att det är skapelsens herre. Vi hälsar och hans blick lyssnar intensivt. En plötslig hård vindil stör zen och han ruskar den av sej.
Mannen vill personligen visa mej runt och leder vandringen längs den sandiga stigen och som kurvar oss rätt in i en ria utan dörrar och min blick ramlar oförhappandes rakt ut genom öppningen på motsatta sidan där en vacker renskurad bergsklack står upprätt för mina ögon i betagande enkel skönhet. Jag blir lite andlös som jag brukar inför överraskande konstverk. Jag vänder mej dröjande om och vänjer ögonen vid interiören i rian, vid sammanställningen av verk, allt i naturljus genom den glaslösa fönsteröppningen under taket.
Jag ser dem alla, de monumentala oljorna, de små akvarellerna, miniatyrmodellerna som tillverkats med kirurginstrument, allt med maritimt motiv. Jag insuper de varma färgerna, deras harmoni. Tystnaden är mjuk i mina öron, inte en apparat surrar, här finns ingen ström. Lyssnar till lågmälda berättelser, skrönor, villkor och om slumpens vägar, den fascinerande Malströmmen. Delar intryck. Dricker kaffe med kirskålsruta som är inte heller av denna världen. Allt här samverkar till att lyfta mej och jag vilar i atmosfären, i helheten. Konstverket är alla delarna men samtidigt hela utrymmet och summan är mera än sina delar, stället har en själ och här känner jag mej djupt hemmastadd.
I 12 år har Riggert Munsterhjelm och hans hustru Catherine arbetat hårt, för att med mjuka och resurssnåla metoder pietetsfullt förvandla detta småbruk på landsbygden utanför Ekenäs till Munsterhjelm Art Center.
Ibland har det också varit dramatiskt med hagel kring öronen från jaktgevär och utdraget processande i rätten.
Denna första utställning på konstcentret heter Himmel och hav och här deltar verk av fem olika konstnärer; Visa Hietalahti, Juha ”Roope” Flinkman, Georges von Swetlik, Tom Henricson, och Riggert Munsterhjelm. Kanske det är tunnsått med kvinnliga konstnärer inom maritim konst?
Nu är det så lugnt det kan vara och inga andra besökare syns till denna eftermiddag. Vi vandrar förbi det till café förvandlade hönshuset och vidare till ateljén i den vitmenade ladugården med glastak där målaren Riggert Munsterhjelms kreativa process pågår på vardagarna – så länge naturljuset räcker till. Men på lördagar och söndagar håller man sommaröppet från och med i år och ägnar sig åt personlig guidning av besökande gäster. RM inledde sin rad av utställningar på 1980-talet på Hagelstams i Helsingfors, doktorerade i biologi, målar gärna växter och utför numera också personporträtt som beställningsverk som står radade längs väggarna.
Naturen och terrängen stöder min något meditativa upplevelse, särskilt den lilla vackert inramade åkern i fonden och husen på gården i typisk gammal kulturbygd. Här andas man fritt i syrerikedom, bortom kommersialism, i en ekologisk livsstil för familjen. Och bortom pandemirestriktionernas struptag.
Här har varit rentav gudagott att vara, för mej – och jag bara anar hur mycket dessa personer givit i åratal av sej själva och av sitt arbete för att kunna bjuda sina besökare på denna upplevelse.
Trots att jag noterar en avsaknad av genustänk, Catherine presenteras som hustru som sköter cafésidan, känner jag mej ha blivit stärkt i tron på konsten som kraft och på människans förmåga att leva sin dröm.
Medan gruset knastrar under bilhjulen på väg mot mera frekventerade farvägar dyker andra utställningar upp i minnet, berömda och seriösa satsningar på att bygga upp någon konstnärs värld som en utställning, ofta lyckade.
Men aah, nu har jag precis närvarat i The Real Thing och vill återvända. Ödmjukt tacksam.
Av: Elianne Rehn