En kunglig doft i kläm mellan natur och kultur
Texten är skriven under Kritikbyråns arbiskurs i Helsingfors "Uppdrag: kritik – konsten att skriva om konst" den 7.9–16.10.2021. Deltagarna kunde välja mellan att skriva en recension om olika slags fenomen, skribenten valde att skriva om en doft.
Jag gav nyligen vika för en trend – dofttrenden. Alla ska nuförtiden ha en doft, och allt ska dofta. Ett tecken på det här är att också billighetskedjorna har sina uppsättningar av doftljus, doftoljor med tillhörande pinnar, rökelsestickor och små spridare som generar väldoft via vattenånga. De mer ekologiskt inriktade yogastudiorna och butikerna fungerar återförsäljare för naturmaterial som är behandlat för att kunna tändas och sprida dofter, som till exempel träslaget palo santo, sandelträ och torkad salvia. Det verkar också vara de mer ”naturliga” dofterna som innebär högre status. Ekologiskt producerade dofter som heter något så enkelt som tallskog, sommaräng eller morgondagg.
Den här dofttrenden verkar gå i led med ett i övrigt romantiserande av natur och ekologiska värden mitt i stadslivet. Bor man ute på landsbygden i ett välventilerat trähus finns det kanske ingen orsak att ens stora öppna rum behöver dofta gran- eller tallskog. Kanske vill man att ens hus hellre ska dofta hembakta bullar och älggryta? I storstan där jag är bosatt verkar däremot de ”naturliga” dofterna utgöra trenden, snarare än någon alltför söt, parfymerad och syntetisk doft. Ironiskt nog har min vän som är kemilärare upplyst mig om allt som går att framställa på konstgjord väg redan finns i naturen. På sätt och vis finns det alltså inga helt och hållet konstgjorda dofter, till och med syntetiskt framställda tillsatsämnen består av naturliga beståndsdelar.
En böjelse för mer ”naturliga” dofter tror även jag mig ha. När jag till slut hittade en tillräckligt ”ren” och billig doftolja med tillhörande doftpinnar som hette något så genomskinligt som Basil & Thyme (basilika och timjan) slog jag till. Den råkade dessutom vara på 20 % rea, och den införskaffades på långköraren Body Shop. Jag hade vid köptillfället rätt nyligen också valt att tillreda te på kryddväxten basilika som en förberedande ritual inför en yogasession. Doften låg alltså nära i doftminnet, och jag hade länge förknippat positiva egenskaper till kryddväxten, som tillsammans med till exempel salvia, timjan och mynta hör till de väldoftande växter som lär ha positiva hälsoeffekter. Basilikan hör även till de få örter som jag ofta har hemma hängande i köksfönster i en mässingsampel. Den är mångsidig och passar till båda söta som salta rätter, och så doftar den helt enkelt gott.
Efter att ha borrat näsborrarna i min basilikaampel på jakt efter passande sätt att beskriva doften är det till slut, lustigt nog, ord som ’parfymerad’ och ’kryddig’ som kommer till mig. Min ”naturliga” och ”rena” doft doftar parfymerat. Min doftolja med samma namn doftar efter ibruktagandet medicinskt, starkt och alkohol. I en veckas tid går jag och jämför doftoljan med dess naturliga förlaga, basilikan i köksfönstret. Emellanåt tycker jag mig fånga doften av basilika i badrummet där jag placerat oljan med tillhörande pinnar. Andra dagar doftar den lite för starkt, emellanåt fräscht. Efter ett tag försvinner alkoholdoften och kvar blir en rätt fräsch och lite sötaktig parfymerad doft – basilika? Det lite kryddiga och jordiga som finns hos basilikan i köksfönstret kan jag däremot inte fånga. Så pass underutvecklat verkar det mänskliga luktsinnet ändå vara att det är svårt att urskilja otaliga dofttoner åt gången. När jag leker sommelier och försöker få fatt i ett vins dofter behövs många doftsessioner för att kunna konceptualisera och sätta ord på vad allt vinet doftar. När jag går i skogen eller strövar längs med en åker nöjer jag mig rätt ofta med att konstatera att det doftar gott, kanske doftar det skog, gräs eller regn.
Det mänskliga luktsinnets grundläggande funktion lär evolutionärt vara att rädda oss från fara. Vi ska kunna känna på lukten om mat är dålig eller giftig. Vi ska kunna sniffa oss till rovdjurs närvaro. Naturligt sötaktiga och parfymerade dofter har väl enligt samma logik lockat människor till sig. De har varit för förförande för att låta bli att lukta och smaka på. Kanske ligger hemligheten varför jag föredrar basilikan i köksfönstrets parfymerade doft framför badrummets stundvis basilikadoftande doftolja i vetskapen om att jag kan ta in kryddväxten i fönstret med alla mina sinnen. Jag kan känna på den, äta den och stimuleras av dess klorofyllgröna blad. På liknande sätt aktiveras alla mina sinnen när jag vandrar i naturen. Bland butikshyllornas doftuppsättningar aktiveras något annat – jag analyserar bort min förmåga att dofta.
Av: Sara Rönnqvist