Domare Magnus-William Olssons tal under prisutdelningen för Årets kritiska text
Redaktören, kritikern och poeten Magnus William-Olsson var domare för tävlingen Årets kritiska text år 2021. Under prisutdelningen, som live-sändes på Yle Arenan höll han ett tal om kritiken.
ATT ODLA SINA FIENDER
Poeten och kritikern Karl Vennberg (1910-1995) brukade vid våra samtal framhålla att den litterat som väljer att ägna sitt liv åt att verka offentligt bör satsa på att odla sina fiender. Det inte bara piggar upp, det främjar själva sensibiliteten och möjligheten till ett långt liv i litteraturen.
Efter typ fyrtio år som kritiker är jag benägen att hålla med honom. Men vad innebär i detta sammanhang att ”odla”? Villkoren var redan på Vennbergs tid svårbemästrade och de sociala medierna era har inte gjort dem lättare att hantera. Animositetens trädgårdar lyder ju inte bara under vädrets oförutsägbara lekar. Tillfälliga blomster och perenner delar dessutom jordmån med växter vars rhizomer underjordiskt förgrenar sig långt ned i historien, långt in framtiden och långt långt bortom grannarnas ägor. Det är inte lätt att veta hur och var man ska sätta den dagliga spaden i jorden.
Kritiker får fiender, det är givet. Ytterst få av dem visar sig dock värda att odla. För de verkliga fienderna räcker det å andra sidan inte med att rycka ett kronblad, knäcka en stjälk eller pissa lite på roten. De kräver långt mer omsorgsfull odlingskonst, ständig vaksamhet och uppmärksamma studier.
Och all odling i kritiken hortus äger förstås rum i det som för länge sedan kallades för själen.
I vårt hörn av världen finns det åtminstone sedan 1700-talet en stark tradition som går ut på att litterater redan i ungdomen skall skaffa sig en smak, en moral och ett perspektiv, en hållning, i syfte att bli som – Gunnar Ekelöf skriver – ”lika sig själva”. Det behöver inte innebära att eftersträva det statiska men man ska vara ordentligt grundad. Väljer litteraten så kritikerns bana består jobbet i att inför de aktuella verken sorgfälligt rannsaka sig – vad tycker jag om det jag läser? Jag brukar kalla den ”egentlighetens tradition”. Just nu har den ett uppsving i den svenskspråkiga offentligheten, inte bara bland de unga kritikerna utan än mer bland deras redaktörer.
För egentlighetskritikerna är det okomplicerat att känna aversioner. De har ju själen på det torra och fiendskapen kläs därför i krigets och kampens, snarare än i odlingens och trädgårdens troper: Slagen blir blodiga. Värjor korsas. Strategier och röda linjer dras. Stålet biter och käpphästar sadlas. I sådan strider går karriärer om intet eller pikar. Men när krutröken lagt sig klär kombattanterna av sig sina utstyrslar och står fram inför varandra i sin nakna egentlighet, inte som fiender, nej utan som varandras motståndare. Och det är förstås något helt annat.
Det finns dock en annan tradition än den egentliga. Låt oss kalla den hyperkänslighetens tradition. Kappvänderiet hör till dess praktiker, skorstensapetyckandet, men också den oroliga kritik som väl har sin orsak i en önskan att få slippa sig själv, att få vara för sig okänd.
Den senare sorten är de enda litterater som på allvar intresserar mig. Och bara bland dem finner jag fiender värda att odla. Karl Vennberg var en sådan, det märks i hans recensioner. När han recenserar Birgitta Trotzigs Anima eller Kerstin Ekmans En stad av ljus ångar hans texter av oklart begär och längtan att lösa upp identiteter. Men Vennbergs hållningförslösande hopp blir ännu tydligare i ljuset av hans dikter, som i förtvivlan eller hädisk hybris kastar sig ned i den luciferiska klyftan mellan jag och mig, oftast i hjälplös önskan om att äntligen få slippa sig och bli nåt annat. Eller som han skriver i dikten ”Skaldebrev” (Dikter kring noll, 1983)
/…/ [I] morgon skriver du ditt poetlivs dikt,
och du kan hålla upp den
i solljuset
eller under månskäran
eller i seminarierummets dammstrimmor,
och som en rubin lyser den
i all sin poetiska ironi.
Så glöder ditt liv till,
och du kan luta dig över dig själv
och över glasmontern
med ett skytiskt smycke i odödligaste guld.
Om jag fick önska den svenskspråkiga kritiken något inför åren som kommer, vore det att kritikerna istället för att kriga med sina motståndare skulle ägna odlandet av fienderna större omsorg. Ekonomiska incitament, konsumtionsvanor, infrastrukturella och distributiva villkor är nog viktiga för kritikens framtid. Men inget gör tanken så skarp och känslan så känslig som när man formulerar sig i visshet om att ens verkliga fiender lystet väntar på att få avsky ens texter och syna ens själ.
/Magnus William-Olsson