Kontext och distribution: Kritikbyrån besökte Göteborg
Den andra december reste Kritikbyråns representanter till Göteborg för det tredje seminariet i serien Nå ut, nå fram, nå in med norska Tekstallmenningen och svenska Kritiklabbet.
Från vänster: Karl Palmås, Ioana Leca, Magnus William-Olsson (Kritiklabbet), Rasmus Fleischer, Inga Moen Danielsen (Tekstallmenningen), Hanna Ylöstalo, Mathilda Larsson, Axel Andersson (Kritiklabbet) och Martina Moliis-Mellberg.
De som jobbar med konst och kultur får ofta anledning att tala om distribution. Mest av allt när distributionen fallerar. I den kritiska offentligheten kämpar tidningar, tidskrifter, poddar och en uppsjö av digitala publiceringsplattformar med att skapa och hålla kvar sin publik.
Vid seminariet vid Litteraturhuset i Göteborg höll följande gäster anföranden om distribution i förhållande till kontext i deras praktik och tanke: Ioana Leca, konstnärlig ledare Göteborg International Biennial for Contemporary Art, Karl Palmås, docent i teknikens ekonomi och organisation vid Chalmers, Maja Hammarén, konstnär och redaktör, Roozbeh Behtaji, regissör och konstnärlig ledare Göthenburgo, samt Rasmus Fleischer, författare och forskare vid institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer vid Stockholms universitet.
Maja Hammarén och Roozbeh Behtaji på scen. Behtajis Göthenburgo är en filmrörelse, en kulturplattform och ett samarbete.
För Kritikbyråns del deltog kritikombud Mathilda Larsson och Kritikbyråns styrgruppsmedlemmar Martina Moliis-Mellberg och Hanna Ylöstalo. Här följer några reflektioner.
Mathilda Larsson: I flera av föredragen togs ”platsen” upp som ett element för att göra ett konstnärligt verk relevant. Roozbeh Behtaji som jobbar med föreningen Göthenburgo, som bland annat gjort ett filmprojekt där alla göteborgare kan delta med egna filmklipp, betonade att den gemensamma platsen skapar samhörighet över tid. Under Kritikbyråns senaste år har begreppet ”lokal kritik” smugit sig in i flera av våra samtal och paneldiskussioner. Det lokala verkar bli ett allt viktigare sätt att förankra en text, ett verk eller helt enkelt sig själv. Göthenburgo samlar in filmklipp av alla som finns i samma stad och samlar dem på en gemensam plattform. Det skapar intimitet och relevans för dem som har koppling till staden, och enligt Behtaji ska relevansen finnas kvar ännu om tusen (!) år. Det är ett svindlande tidsperspektiv, inte minst för kritiken. Att kopplingen till den geografiska platsen skulle vara det som gör kritiken relevant och tidlös känns lite för enkelspårigt (för oss borde det väl handla om kopplingen till verket?), men jag tror att den lokala aspekten definitivt spelar en större roll än vad vi kanske alltid inser.
Maja Hammarén var redaktör för Stockholmstidningen (2019–2021) som distribuerades gratis vid tunnelbanestationerna och Motbilder (2014) som delades som en bilaga till Göteborgs-Posten.
Martina Moliis-Mellberg: Konstnären Maja Hammarén inledde med att fundera kring centrum och periferi. Vilken plats pratar vi från när vi säger att vi vill “nå ut”? Där finns redan en tanke om det centrala och det som ligger bortom. Detta tänkesätt är såklart inte enbart geografiskt, vi pratar också utgående från oss själva som ett slags centrum. Hammarén pratade också om hur hon i arbetet med ett konstprojekt i form av en gratistidning insåg att hon som konstnär ofta är fokuserad på konsten men släpper kontrollen om distributionen, utlokaliserar den, låter någon annan sköta marknadsföring, distribution, statistik etc. Är det kanske så att även vi som kritiker gärna överlåter ett sådant ansvar och tänk till andra, till tidningen eller tidskriften vi skriver för, till läsare som gärna får dela länkar till texter de fastnat för? Borde vi ta ett större ansvar för att nå ut eller är det därför vi har en arbetsgivare, för att inte behöva “kränga” våra texter? Jag tror också att det i samtal om kritik och distribution är viktigt att komma ihåg att det finns två (snarlika) hinder, bägge handlar om riktning: det ena är hur läsarna hittar oss och det andra är hur vi hittar läsare. Det förstnämnda handlar om att tillgängliggöra kritiken så att de som har ett intresse hittar den. Där kan hindret vara att det är svårt att nå utanför den egna bubblan och att marknadsföring och information drunknar i flödet av annat. Det andra handlar om att uppbåda intresse, få folk att överhuvudtaget intressera sig för kritik. Där räcker det inte att göra kritiken tillgänglig utan den måste kännas relevant för läsaren. Hur uppnår vi det?
Rasmus Fleischer har bland annat gett ut böcker om Adlibris (Boken 2011) och Spotify (Den svenska enhörningen. Storyn om Spotify 2018).
Hanna Ylöstalo: Rasmus Fleischer pratade om principen "follow the thing" där "produkten" traditionellt sett rör sig enligt kedjan produktion–> distribution–> konsumtion, medan pengarna rör sig i motsatt riktning. Efter att ha forskat om hur filerna rör sig på Spotify säger Fleischer att de som från början varit en distributör i stället blivit en producent av en unik, total musikupplevelse. Spotify vill producera mer eget material i form av listor, livesessioner och podcaster. Ett problem med detta är att Spotify som producent vill hålla nere sina kostnader och därmed gör lyssnarna en björntjänst genom att skjuta dem mot t.ex. egenproducerade podcaster i stället för självständigt musikinnehåll. Hur skulle en distributör av kritik fungera om den enligt samma modell förhöll sig till sin plattform som en upplevelse? Exempelvis: en inläst recension är ett välkommet inslag i upplevelsen av flödesradio och vi ser gärna två kritiker som pratar om en bok på en mässa för litteratur. Är vi generellt för tråkiga i tänket kring kritikdistribution?
Här kan du ta del av det föregående seminariet som ordnades i september i Helsingfors.