"Att låta verket skälva vidare" – rapport från kritikretreaten i Billnäs
En klar lördag i maj åkte vi med sammanlagt 13 kritiker ut till Billnäs i västra Nyland. På programmet stod diskussion, föreläsning och umgänge. Det här är en liten rapport över hur det hela gick till:
Det var ingen samlad trupp som anlände till Billnäs, utan lite an efter droppade kritiker in till hotell Billnäs bruk, där vi började med att äta långbordslunch. Bland oss hade vi litteratur-, konst-, musik- och teaterkritiker som kommit från både västra och östra delarna av Nyland, och från Vasa. När alla var samlade, lunchen äten och hälsningsfraser utbytta var det dags att sätta igång med programmet. Vi pallrade oss upp till mötesrummet, där vi sedan höll till under en stor del av helgen, och fick genast börja med det som blev en av retreatens höjdpunkter, det vill säga vår inbjudna gästföreläsare, Lida Starodubtsevas föreläsning.
Kritiker på vift.
Kritik som ett sätt att översätta
Lida Starodubtseva är kulturjournalist och översättare, med rötter i ryska Karelen, men bosatt i Skåne. Föreläsningen tog avstamp i hur de senaste månadernas krig omkullkastat hela verkligheten. Vad innebär det att ha en kulturell identitet i kristider? Representerar man något, sin kultur, sin nationalitet, och vad betyder det? Är man en individ eller bunden till en kultur?
Hon talade om hur den mastodonta ryska litterära traditionen ständigt hänger över en som ryskspråkig skrivande människa. Det ryska språket blir som en sträng moder att leva upp till. Medan att skriva på ett annat språk är som att skådespela, det är aldrig riktigt "du". Som översättare berättade Lida om hur hon pendlar mellan de här två språkidentiteterna: "att översätta är att fördubbla sig själv", som hon uttryckte det. På samma sätt är kritikern ett slags översättare, menade Lida. Genom att kritikern översätter det konstnärliga till kritikens språk. Och kanske också behöver ha dubbla identiteter? Den upplevande och kännande, och den skrivande, analyserande.
Också i fråga om känslan av en överhängande tradition går det att dra paralleller till kritiken. På sätt och vis behöver också kritikern varje gång skriva in sig i en tradition. Inte bara språkets, och kritikens, utan också konstens. Att skriva kritik är i hög grad att också skriva in sig, och konstverket, i tiden. Speciellt då det kommer till konstformer som inte är bestående, som performance, dans och teater. Hur samtiden färgar av sig på varje tolkning – och egentligen, på allt – är något Lidas föredrag på ett lyhört sätt lyfte fram. Krig, virus eller kärleksvåndor och vardag föder nya sätt att förhålla sig till och ta del av liv och konst.
Kritikeridentiteten, i och utanför offentligheten
Efter Lidas föreläsning och en avslutande diskussion, var det dags för mer samtal. Största delen av retreatens program var nämligen uppbyggt kring ett diskussionsformat vi testade för första gången. Varje kritiker hade fått skicka in en egen text som hen fritt fick tala utgående ifrån. Vi hade en ganska sträng tidtabell med max 15 min för kritikerns egen presentation och gemensam diskussion. Det hade sina för och nackdelar: ibland behövde vi gå vidare trots att diskussionen ännu var igång. Men å andra sidan gav det möjlighet till att var och en fick ta upp de tankar och förhållningssätt till kritik som kändes mest relevanta för en själv.
Kritiker-boyband.
Det blev böljande diskussioner, med i princip lika många ingångar som det fanns kritiker på plats. Vissa hade frågor till oss andra som de ville diskutera; om texten i sig eller problematik som de funderat på i samband med att skriva texten, medan andra tog upp mer allmänna frågor i samband med kritik. Här ett litet urval av frågor vi var inne på:
Hur förhålla sig till att man med tiden märker sig se "samma saker" i de verk man recenserar? Vi har alla tematik vi dras till mer: käpphäst eller ett sätt att verka som kritiker?
Att lita på och låta verket skälva vidare i sig själv och i offentligheten
Det finlandssvenska sammanhanget: hur vara ärlig, kritisk, utan att vara elak? Och hur förvalta ansvaret över att recensionen ger ett verk synlighet?
Vad implicerar det att använda "man" eller "jag" i en kritisk text? Vilken är pondusen, vilka associationer väcker det?
Hur går det att vara intressant för läsaren, men också intressant för en själv under en lång karriär?
Hur ta ställning till moraliska frågor i verket, och i vilken mån kan man/behöver man ta i beaktande författarpersonan? Hur mycket färgas en texts "jag" ändå oundvikligen av författarens person?
Responsen från läsarna har i stort sett försvunnit i och med att recensionerna försvunnit bakom betalmur – hur har det påverkat lusten att skriva kritik och finnas i offentligheten?
Kritikeridentiteten, vad innebär den? Hur går olika yrkesroller in i varandra och påverkar hur man verkar som kritiker eller skrivande person?
Kritik handlar till stor del om att våga ta plats i offentligheten och i texten
Från vänster: Maria Kallio, Mats Liljeroos, Lida Starodubtseva, Helen Korpak, Martina Moliis-Mellberg, Mathilda Larsson, Ylva Perera, Hanna Ylöstalo, Tatjana Brandt, Sara Ehnholm Hielm, Barbro Enckell-Grimm, Sara Nyman och Freja Rudels.
Efter att vi avslutat diskussionsrundorna på lördag eftermiddag hade vi någon timme på oss att pusta ut i hotellrummen eller promenera runt i bildsköna Billnäs bruk, som i slutet av maj höll på att slå ut i full blom. Sedan var det dags för middag. Vi fick äta gott och dessutom höra på två tal av Ylva Perera och Tatjana Brandt! De publiceras här på hemsidan lite senare. Till vår lilla förtrytelse behövde vi bryta upp redan kring kl. 23 då restaurangen stängde, men de som inte ännu kände sig sömniga fick smyga sig in i ett av hotellrummen och fortsätta där.
Dagen därpå var det mer eller mindre utvilade kritiker som träffades vid morgonmålet och så fortsatte vi diskussionsrundorna på samma sätt som dagen innan, fram till lunchtider, då vi började bryta upp.
Tack till alla kritiker som deltog i retreaten! Hoppas att samtalen och tankarna som väcktes fortsätter att skälva vidare.