Tatjana Brandts tal under kritikretreaten

Martina Moliis-Mellberg, Tatjana Brandt och Lida Starodubtseva värmer upp för kritikretreaten.

En av Kritikbyrån-grundarna, Tatjana Brandt, höll ett tal under Kritikbyråns kritikretreat i Billnäs den 21.5.2022. Här inunder finns talet att läsa i sin helhet.

Att skriva kritik kan ibland kännas som om man var tillbaka i högstadiet. Man står i en grupp med coola tonåringar och hör plötsligt sig själv säga: jag gillar faktiskt min mamma eller det finns inget viktigare än kärlek.

Ledartexter och politiska program svämmar över av floskler som aproprierar realismen ”det är nu en gång för alla, de facto, om man är krass, verkligen, otvivelaktigt, helt tydligt, alltid, oundvikligen, realpolitiskt sett, om man inte är naiv.... SÅ.”  Jasså?

Vi som skriver utanför farlederna i en större ensamhet har en möjlighet att gå i dialog med konst och erfarenheter som inte är tillrättalagda, modulerade. Vi kan göra plats för en friare, mer tänkande och kännande människa. Allt vi kan tänka oss-! Fantasin och möjligheterna.

Det finns andra sätt att beskriva verkligheten på än de som föds i spänningsfältet mellan journalistikens och myndigheternas diskurser å ena sidan och nättrollens häcklande hatflod å den andra: mindre reduktiva, djupare, mer lyssnande eller vilt expressiva, insiktsfulla, tänkande, holistiska. Att leva är oerhört – ofta katastrofalt och nästan obegripligt. Det gäller att inte låta flosklerna täcka över detta faktum, att insistera på att man kan tala om saker utan att delar av erfarenheten på förhand anses löjlig eller irrelevant.

Av de här skälen är jag oroad av tendensen att göra samtidens kultursidor till debattsidor med fokus på olika rätt färdigformulerade fenomen vare sig det är gruppidentiteter eller politiska positioner. Inte för att debatterna är oviktiga utan för att risken finns att just det unika i att en personlig röst talar i eget namn utanför diskurserna så lätt förloras. Det är obekvämt för journalister att se sig själv utifrån, ur helt andra möjliga tonfall. Det självklara blir plötsligt ett val.

Insikten att de flesta människor inte tänker särskilt självständigt har varit plågsam att smälta, ett slags existentiell smärta som jag fortfarande kämpar med. Hur är det möjligt att så många faller offer för fabricerade narrativ utan minsta existentiella djup eller rot i verkligheten? Pizzagate, Q-anon och nu specialoperationen och avnazifieringen av Ukraina. I vissa fall är propagandan hård och de egna bubblorna svåra att bryta sig ut ur men för de allra flesta finns andra synvinklar att tillgå – det är sällan så att det är brist på information som är problemet. Det gjordes en undersökning i USA nyligen som gick ut på att anhängare till olika konspirationsteorier fick betalt för att under en månad titta på CNN på kvällarna och inte oväntat minskade deras intresse för konspirationerna dramatiskt.

Ofta talas det om att nationer behöver bjuda motstånd mot fake news med superstarka narrativ, granitberättelser. Bekämpa det onda med samma medel. Erövra narrativet (i singularis).

Jag tror det är viktigt att skapa broar mellan levd erfarenhet och intellektuella strukturer. Att visa hur det personliga, upplevda och fysiska kommer till uttryck i historien och tankarna. Jag tror det är viktigt att göra rum för samtal bortom botoxprosan och klichéerna. Visa att det går att tala utanför de bindande diskurserna. Jag tror dessutom att den här sortens verksamhet sätter i gång människors fantasi, får den att kretsa kring det möjliga. Att utöva frihet är politiskt explosivt.

/Tatjana Brandt