Eero Järnefelt samt hans målning och teckning av tvätterskor
I fjol, 2024, visade konstmuseet Ateneum en omfattande utställning av Eero Järnefelts (1863-1937) produktion från den 5 april till den 25 augusti. Nu finns delar av den på Tikanojas konsthem i Vasa fram till den 25 maj 2025.
Eero Järnefelt, Tvätterskor vid floden Seine, 1887, 21 × 27 cm, papper. Bild: Finlands Nationalgalleri/Hannu Pakarinen.
Eero föddes in i en fennomansk kultur- och adelsfamilj som valt finska som hemspråk. Modern Elisabeth var en adelsdam av baltiskt ursprung från Petersburg, fadern Alexander guvernör. Eeros familj bosatte sig på Suviranta beläget vid stranden av Tusby träsk, där en konstnärskoloni kom att bildas under guldåldern i finländskt måleri. Av systrarna gifte sig Aino med Jean Sibelius, dessa två bodde sedan grannar till Suviranta, på Ainola, benämnt efter Jeans hustru.
Som en koppling till Vasa kan nämnas att fadern Alexander var guvernör i Vasa på 1890-talet. Familjen hyrde Tottesund som sommarställe, vilket är orsaken till att Jean och Ainos bröllop hölls där. Kultur stod högt i kurs inom familjen, också brodern Kasper blev konstnär medan Arvid blev författare och Armas tonsättare samt dirigent. Familjens umgänge bestod av kulturpersonligheter.
Eero studerade först konst i Petersburg, senare i Paris. Som konstnär kan man säga att han företräder fransk realism. Han målade mångsidigt, men främst var han landskapsmålare. Han hade en förkärlek för moln vilket får mig att tänka på prins Eugen som målade på Östgötaslätten. Eero skildrade det finska landskapet, Koli var ett landskap han hyste förkärlek för. Målningen Trälar under penningen eller Sved är en av Finlands mest kända och älskade målningar.
Som porträttmålare var Eero skicklig och lyckades fånga det karaktäristiska i personerna. De personer han avporträtterade var i gemen sådana som uppnått en viss samhällsposition, vissa av porträtten medförde förvisso ett klirr i kassaskrinet.
Orsaken till att jag i denna text valt att fokusera på ett par enskilda verk är att han målat arbetande kvinnor, tvätterskor vid Seine, samt i det inre Finland. Troligen har kvinnorna fått en liten slant då de stått modell, ett välkommet tillskott till försörjningen. De franska bykerskorna är i olika åldrar, upptagna av sitt arbete. Konstnären har gjort en blyertskiss och man kan anta att motivet börjat leva ett eget liv i huvudet på Eero tills han så en gråmulen dag i det inre Finland år 1889 råkade på ett par tvätterskor och fångade dem till glädje för oss sentida utställningsbesökare.
Tavlan är inte med på utställningen i Vasa men den var utställd i Ateneum där jag fastnade för den. I september besökte jag Andersudde på Åland och fick se tavlan hänga på sin plats på väggen hos ägaren Anders Wiklöf. De franska tvätterskornas skiss finns presenterad även i Vasa, liksom på Ateneum. Varför har jag då fastnat för en speciell tavla, en realistisk sådan, bland så många, förutom skissen då?
Svaret är naturligtvis personligt. I Västervik i Vasa, där jag bor, har vi ett litet hembygdsmuseum över en tvätterska, Johanna Gädda, benämnt Hannas stuga. Själv brukar jag få iklä mig rollen av Hanna vid olika tillställningar, som öppet hus. Hantverket, dvs tvättandet var skrämmande tungt och slitsamt, i dag är tvättmaskiner en självklarhet vi inte ens tänker på. Målningarna blir alltså en tidsresa. Hur var livet för dessa kvinnor?
På Andersudde har man forskat i var landskapet i bakgrunden på tvättersketavlan kunde vara målat. Det lär finnas flera bud, men landskap förändras över tid, så man känner inte till platsen med säkerhet trots att man ungefärligen vet var Eero rörde sig. Själv tillbringar jag en hel del tid i östra Finland och skulle med tanke på naturen placera orten någonstans i norra Karelen. Detta är just fascinationen, att inte veta utan låta fantasin flöda, som fångar mig med tavlan Vid bykstranden 1889. Hur gestaltade sig livet för dessa tvätterskor?
I guiden till Ateneumutställningen nämns Eeros människosyn som aristokratisk. Han skall ha ansett att alla inte har lust eller förmåga att utveckla sig, men att konstens uppgift skulle vara att visa vad eliten var kapabel till. I dagens samhällsklimat vore det stört omöjligt att uttrycka liknande tankar. Själv reagerade jag starkt då jag läste guiden. Jag hörde också en konstintresserad person kritisera stora utställningar, som nu Järnefelts, då det finns så mycket intressant nutidskonst. När man då stöter på citat som detta här ovan, tycker jag att en utställning med betoning på det konsthistoriska mycket väl försvarar sin plats då den visar på stora förändringar både uttrycksmässigt och samhälleligt. Dessutom drar de de stora publikmassorna, nutidskonsten är ofta mycket marginell. Kanske för dem som känner sig utvalda?
Barbro Nedermo