En fantastiskt fin föreställning – Vaikutetut stupar dig omkull på läktaren

Vasa Stadsteaters Vaikutetut. På bild Alina Pashenko, Ulla Hyväluoma, Leyon Costa, Miika Alatupa, Katrina Bacaling ja Miguel Nsaka Ludala. Foto: Kasper Dalkarl.

Vaikutetut
Vasa stadsteater
Regi och koreografi: Marjo Kuusela (gästande)
Scenografi: Maria Antman (gästande)
Ljuddesign: Jouni Tapio
Ljusdesign: Olli Haakana
Maskdesign: Ella Stolt
På scen: Miika Alatupa, Katrina Bacaling, Leyon Costa, Ulla Hyväluoma, Miguel Nsaka Ludala, Alina Pashenko.

På scenen finns proffsdansare från Vasa stadsteater och fyra unga dansare från Alma-institutets dansgrupp. Alma-institutets ungdomar har inte någon längre danserfarenhet och alla har kommit till Finland under de senaste åren. Under fem veckors övningar har Marjo Kuusela lyckats sammansvetsa gruppen så att resultatet är imponerande. Hela gruppen tycks andas i samma takt och hela föreställningen flyter på oavbrutet och är nöje och se och uppleva. 

Föreställningen Vaikutetut handlar om hur man blir påverkad av olika ideologier, hur man väljer de grupper man vill vara en del av. Ett väldigt aktuellt tema i dag för oss alla. Vem kan jag leka med? Vart hör jag? Har vi samma språk? Vem blir ledare i det goda och i det onda? Marjo Kuusela berättar att förebilden till dansaren Ulla Hyväluomas roll har varit Hilja Riipinen, även kallad Vilda Hilda. Hon var född 1883 och dog 1966 i Lappo. Hon var en av Lotta Svärd-organisationens grundare, hörde till IKL och var med i Lapporörelsen. 

De syns i föreställningen från första början, Raatikkos varumärken: samarbete, samhörighet, exakt inpassning av rytmen samt hög kvalitet på musiken. Och så klart ett samhällsmässigt viktigt tema. Jag såg Raatikko för första gången 1977 i Stockholm, då de satte upp dansföreställningen Salka Valka där. Jag glömmer aldrig känslan att vara en stolt finländare i Stockholm – att få se en finsk dansgrupp på scenen och en föreställning som var så överlägsen, fin, toppen, dynamisk. På den tiden var finsk kultur mest känd för finska alkisar som bodde under Slussens bro. 

Vaikutetut-föreställningens regi och koreagrafi är gjord av en av Finlands mest inflytelserika koreografer i Marjo Kuusela. Marjo Kuusela grundade dansgruppen Raatikko 1972 tillsammans med koreografen och dansaren Maria Wolska. Raatikko är den äldsta dansteatern i Finland och turnerar landet runt. Den presenterar modern dansteater och är speciellt inriktad på barn. Raatikkos kännetecken är humor och stark känsla, och det syns tydligt i Vaikutetut-föreställningen på Vasa stadsteater. 

Dansföreställningen Vaikutetut börjar med en scen med flockdjur – sex gestalter med vargmasker på huvudet trampar framåt efter ledarvargen. Ljuset på scenen är blått. Musiken, Ilkka Volanens Opal D och Vladislav Delays Lumi, lockar oss in djupare in i stämningen. Flocken av människovargar slutar trampa och tar kontakt med varandra. Dansrörelserna är varierande och smidigt hoppar vargarna på varandra – den största, malliga vargen med stora muskler hoppar på ryggen på en varg och gör rörelser som ser ut som att de skulle ha samlag. Till slut vänder den malliga vargen sig ända mot ända med honvargen, lyfter benet som hundar och markerar revir och höjer därefter sina händer triumferat.

Föreställningen fortsätter med Miika Alatupas och Ulla Hyväluomas duodans. Deras närvaro är otroligt vacker och samspelet smidigt  – även när de råkar bli osams. Tekniskt och konstnärligt är parets samarbete strålande. Valet av musik stödjer föreställningen utmärkt – vi får höra konstmusik av Kimmo Pohjonen, Anne-Mari Kivimäki,Tom Tom duo, Kaj Chydenius, Antti Paalanen och Timo Väänänen.

Scenen där alla sex dansare är på ett vitt bord och rör på sig hela tiden får åskådaren att tugga på sina naglar! Hur kan de röra sig så lätt och varierande på den trånga ytan? Då och då hänger någon på kanten av bordet – vilket spännande samspel och vilken tillit till varandra.

Jag har aldrig sett ett så fiffigt sätt att använda målartejp! Dansaren drar gränser med bred tejp på scenen, och tejpen hänger sedan med upp i luften. Scenen blir konstruktiv: vita streck mot svart bakgrund. Miika Alatupa blir utanför tejpens gränser och även gruppen. Gränserna dras av människor och någon kan alltid bli utslagen. 

I slutet av föreställningen dansar alla tillsammans – man kan se påverkan av rap-stil och nutidsdans. Händer är viktiga i koreografin. Allt slutar med att varje dansare berättar vart de hör. Föreställningen handlar ju om en för människan mycket viktig fråga: Vart hör jag, till vilken grupp?

Jag tycker att det är ett fint exempel på hur man kan samarbeta i olika ålder och olika bakgrund. Att konsten kan hjälpa människor att förstå varandra. Alma-institutet och Vasa stadsteater är på det rätta spåret. Mer sånt här vill jag se: En dynamisk, framåtriktad föreställning.

Marja Kolu