Höst i New York

SVT visade den här filmen på trettondagsaftonen. Jag minns inte när jag såg den själv för första gången, men jag var tvungen att kolla i min dammiga samling med utvalda DVD-filmer, och mycket riktigt så fanns den där, bland Gudfadern-trilogin, Deer Hunter och många andra gamla filmer.

Richard Gere och Winona Ryder i Autumn in New York (2000), regisserad av Joan Chen.

Jag måste ju ha köpt den av en anledning, kanske för att jag blev så berörd av handlingen, eller för att jag tyckte att den var fint gjord, eller var det de vackert filmade scenerna av ett höstligt Manhattan och Central park som regissören Joan Chen hade lyckats fånga? Kanske var det för musiken i filmen eller var det något helt annat? 

För den som inte ännu sett Höst i New York (Autumn in New York) så handlar alltså filmen om kärleken mellan den 49-årige Will Keane, ägaren av en lyxrestaurang på Manhattan och den betydligt yngre Charlotte Fieldings. I huvudrollerna ses Richard Gere som den obotlige charmören Will Keane och den unga naiva, men samtidigt klarsynta Charlotte Fieldings spelas av Winona Ryder. I övriga roller i filmen ses bland annat Anthony LaPaglia och Vera Farming (The Departed).

Nu försöker jag se filmen med kritiska ögon medan skivan tuggar på i DVD-spelaren. Visst, det blir pinsamt ibland nu som då. Kanske den mest pinsamma scenen kulminerar redan i filmens absoluta början. Will går runt i Central Park och småflörtar med allt som går på två ben. Han har tydligen bestämt träff med sin senaste erövring och under den gemensamma promenaden gör han i nästa sekund slut med henne mitt på en bro. "I'm breaking up with you” följs av en ännu mera pinsam replik:  "It's got nothing to do with you, I can only offer you what we got right now” och så vidare. Samtidigt sitter Charlotte i en roddbåt i bäcken som går under bron och övervakar honom. Efter att hans förstummade nya flickvän gått verkar också Charlotte vara nöjd då hon flyter vidare i sin lilla båt. En något excentrisk inledning, men som också får sin förklaring allt eftersom filmen fortskrider. 

En annan pinsam scen är till exempel när Will för första gången får syn på Charlotte Fielding som tillsammans med sina vänner firar sin 22-årsdag på Wills egen lyxrestaurang. Charlottes mormor Dolly blir den som presenterar den ökände krogägaren Will Keane för Charlotte och hennes vänner, som förstås blir helt utom sig. Sedan under filmen visar det sig att Will också haft ihop det med Charlottes mamma, men hon låg aldrig med honom, intygar mormor Dolly.

Det här verkar vara en film som delar folk. Antingen tycker man att den är patetisk eller så gillar man den på något sätt. Jag känner igen mönstret från otaliga romantiska filmer. Den snygge förmögne ungkarlen som inte kan bli kär trots att kvinnorna dreglar efter honom. Hans närmaste vänner är det lyckliga paret, som har skaffat barn och lever lyckliga tillsammans. Men, det är något med den här filmen som fängslar mig. Är det storylinen eller vad? Det är en vackert gjord film som mestadels utspelar sig på Manhattan. Regissören Joan Chen lyckades skapa en slags feelgood-känsla genom hela filmen. Den är fint filmad och musiken förstärker de vackra färgerna i ett höstligt New York, som i slutet av filmen blir till ett julpyntat “Big Apple”. 

Jag vet inte varför SVT valde att visa den nu igen? Kanske för att den är billig att visa eller för att den börjar få upprättelse igen? Kanske filmer gjordes såhär i början av 2000-talet, jag minns inte, men det finns scener som får mig att skratta utan att jag behöver anstränga mig, och det finns scener som faktiskt berör mig, som till exempel när Charlotte, på taket till hans hus, berättar för Will att hon är svårt sjuk. Filmen bjuder på många känslor, ilska över att Will Keane tror att han är Guds gåva till kvinnorna och sorg över att Charlotte Fielding tenderar att inte ta sig själv på allvar.

Jag undrar hur filmen skulle tas emot om man skulle göra om den idag? Den totalsågades nämligen av de flesta ansedda kritiker för tjugofyra år sedan, bland annat av James Berardinelli (ReelViews) och Stephen Holden (New York Times). Metro-Goldwyn-Mayer valde att premiärvisa filmen på biograferna utan förhandsvisning för pressen, något som både Richard Gere och Winona Ryder opponerade sig mot. 

På en DVD kan man förresten också se extramaterial. Bland annat intervjuer med Gere och Ryder samt med regissören Joan Chen, som på den tiden mest var känd för sina roller i Twin Peaks och Den siste kejsaren.

Kjell Geberg