Kan prepping bli tråkigare än så här?
Jorden kommer att gå under. Frågan är när, hur, vem, var och varför. Med så många variabler blir det knepigt att förbereda sig, men Jim Cobb försöker i sin introduktionsbok till praktiskt prepping.
Fakta
Jim Cobb
Den urbana prepparens guide: Förbered dig för nästa kris
Översättning Jan Wibom
Lind&Co
203 sidor
Det är med stora förhoppningar jag plockar med mig boken från biblioteket. Den underliggande idéen och undertonen om världens plötsliga undergång i prepping har sen länge fått en oro att kittla mig. Skrämmande men spännande. Lite BDSM.
Enligt Wikipedia är prepping (survivalism) “en rörelse av individer eller grupper som kallas survivalister, preppare eller preppers. De förbereder sig aktivt för möjliga framtida avbrott i lokal, regional, nationell eller internationell social eller politisk ordning.” Nyckelordet här är aktivt. Många av oss förbereder oss på något plan för en katastrof. Men vi håller oss till passiva förberedelser som kan ta sig i uttryck i att doomscrolla, hata annorlunda människor eller binga The Walking Dead.
Cobb tar sig an ämnet pragmatiskt och amerikanskt. Strömavbrott eller väderfenomen är vad man främst ska förbereda sig för. Bilen är otroligt viktig. Vapen är normen. Till bokens förtjänst tas det inte upp konspirationsteorier, scenarion med rymdvarelser, gudar eller annan science fiction.
Det handlar för det mesta om typiska survivalismfrågor: vatten, livsmedel, skydd, säkerhet, EDC (Every Day Carry, det som du alltid ska bära med dig) och de första 24 timmarna, men också om andra ämnen som vård och hygien, kommunikation, pengar och ekonomi, mjuka färdigheter och mental inställning.
Cobb rör sig lite för brett. I pengar och ekonomi kapitlet lyfter han fram vikten av att reducera sina skulder, öka sina inkomster, bygga upp reservkapital, ha rätt försäkringar och planera för eventuella dödsfall. O andra sidan stimulerar Cobbs approach till att dryfta var gränsen mellan vanlig livsplanering och prepping går. Är arbetsintervjutips prepping om du på kuppen får ett bättre avlönat jobb så att du kan du köpa bättre vattenfilter, tjockare armeringsjärn eller en ö i Nya Zeeland?
Boken förvånar. I kapitlet om mjuka färdigheter nämns bland annat mellanmänsklig kommunikation och vikten av att lyssna aktivt, fatta sig kort, ge respons och att säga “jag förstår” för att visa att man förstått den andres argument fast man inte håller med. Det här är tips som skulle vara nyttiga på vilken arbetsplats som helst. Men är det här prepping eller self-help? Eller är prepping en form av self-help för individer som känner sig alienerade från dagens snedvridna samhälle?
Boken lyfter inte fram moraliska eller otrevliga frågor. Du ska rädda dig och din familj (och din hund och katt om du hinner). Cobb berör inte när du ska avliva dina husdjur eller vad ditt ansvar är i samhället. En misstänksamhet mot myndigheter och tanken om att du är din egen lyckas smed lyser igenom. För oss i Finland är kollektivets roll en viktig fråga. Ska man fara till fronten eller ska man ta sitt pick och pack och gömma sig med nära och kära om Ryssland anfaller? Cobb tar sig inte an på sådana frågor. Kanske för att ett militärt angrepp mot USA känns så fjärran.
För många preppare handlar survivalism om en domedag som kommer och då livet äntligen kommer att bli spännande och alla degenererade socialister kommer att bli slaktade och riktig maskulinitet får ströva fritt igen. Cobbs tar inte ställning till den drömmen, men understryker att man också då bör spara på duschvattnet, städa regelbundet och inte glömma att ta med barnets favoritgosedjur om man bara hinner innan man evakuerar.
Den urbana prepparens guide talar inte till de extrema prepparna som vill ha vapentest, bunkerritningar och strypgrepp, men inte heller till de som tvivlar på behovet att preppa överhuvudtaget. Istället är Den urbana prepparens guide en ytlig och bred introduktion till ämnet. Vad boken visar bäst är att det är arbetsdrygt, jobbigt och inte ett dugg sexigt att preppa.
Elias Poutanen