“Vem skriver jag för?” - rapport från Kritikbyråns kritikretreat
I dagarna två samlades ett gäng kritiker för att diskutera kritik (främst med avstamp i frågan vem är min läsare?) samt för att njuta av angenämt och inspirerande sällskap, vackra vyer och god mat. Fredrika Lindgren rapporterar från Kritikbyråns kritikretreat den 18–19 maj.
Ett gäng kritiker på retreat. Från vänster: Daniel Wickström, Christoffer Steffansson, Magnus Bons, Sofia Simelius, Helen Korpak, Martina Moliis-Mellberg, Mats Liljeroos, Fredrika Lindgren, Freja Rudels, Sofia Nyberg, Astrid Stenius.
En tidig lördagsmorgon stiger jag på bussen till Helsingfors. Väl framme möter jag upp min kritikerkollega och tillsammans beger vi oss bort från stadens buller och ut till naturen och havet vid det pittoreska Hotel Rantapuisto. En stor del av vårt elvamannade kritikergäng bestående av kritiker inom konst, litteratur, teater, musik och film är redan på plats och småpratar medan de väntar på att alla ska anlända så att vi kan gå och äta en gemensam buffélunch.
Hotel Rantapuistos byggnadskomplex har tidigare fungerat som utbildningscenter för Nordiska Föreningsbanken (senare Föreningsbanken i Finland) mellan åren 1963 och 1996, men är numera ett konferenshotell. Foto: Fredrika Lindgren.
Mätta och belåtna efter lunchen styr vi stegen mot vårt konferensrum och Magnus Bons (f. 1964) startar igång retreatens program med gästföreläsning om sitt kritikerskap. Bons är frilanskonstkritiker och skriver för Dagens Nyheter, Fotografisk tidskrift och Konstperspektiv samt är sedan 2015 redaktör för Konsten.net.
Som konstkritiker är det mycket intressant att ta del av en annan konstkritikers arbetsprocess och betryggande att höra att Bons inte heller har en klar bild av vem hans läsare är, utöver redaktören på DN. Angående Bons skrivprocess berättar han att konstkritik är som ett ögonblicksreportage. Kritiken ger en sakkunnig och direkt bild av en konstutställning utifrån förhandsresearch om konstnären samt konstverk och nyckelord som sticker ut från utställningen. Själva texten ska vara läsbar för alla – så håll koll på din fackterminologi – och innan Bons kan föra sin tankar till papper letar han efter den första meningen som sätter ton på texten.
Utöver sin arbetsprocess tar Bons även upp att kritikern bör anpassa sin skrivstil efter mediet det publiceras i. Exempelvis skiljer sig recensioner i dagstidningar från katalogtexter inte bara i deras struktur men även i tidsprocessen bakom dem. Och för frilanskritiker kan brist på tidsstruktur vara frustrerande, men för Bons ger friheten utrymme att jobba som bäst.
Energiska diskussioner i kritikernas läsecirkel
Inför kritikretreaten har vi läst två texter som vi använder som underlag för våra diskussioner kring temat vem som är min läsare. Den första texten omfattar tre kapitel ur amerikanske konsthistorikern och kritikern James Elkins (f. 1955) bok What Happened To Art Criticism? (2003). Det är en rätt dyster bild Elkins målar upp av konstkritikfältet; många konstpublikationer men inga läsare och konstkritiker som både har tappat sin vassa röst och konstteori. Elkins ger dock sin tolkning på hur man kan åtgärda detta i åtta punkter med den övergripande frågan om kritiken alls behöver reformeras och avslutar på en någorlunda positiv ton.
Texten resulterar i en diskussion både för och emot Elkins resonemang. Några argument som tas upp är textens anglosaxiska och föråldrade vinkel, den känsloladdade tonen som inte anses höra hemma hos en akademiker, det faktum att konstfältets ständiga förändring inte framkommer och att Elkins motsäger sig själv med sina exempel gällande vikten av (konst)teori i kritik. Det ifrågasätts även om problemet med beskrivande (konst)kritik är så allvarligt som Elkins insinuerar. I dagens läge har kritiker inte råd och tid att vara så ambitiösa som Elkins önskar, utan istället måste vi hitta en balans i hur vi tar ton i våra texter för att inte underskatta läsaren. Kontextualisera smart och tätt på ett snyggt sätt.
Vid det här laget har diskussionerna varit ivriga och vi bestämmer oss för att spara den andra texten till morgondagen och tar en välförtjänt paus. Vi checkar in på våra hotellrum och efter det är det fritid: några söker sig till sitt rum och tar en tupplur (till den skaran hör denna kritiker), andra utforskar området, tar en joggingtur och någon tar dessutom ett dopp i havet.
Första retreatdagen avrundas med en gemensam middag i hotellets restaurang med utsikt mot havet. Under kvällen bjuds det även på lite spontan livekritik av musiken som hörs från övervåningen och när det är dags att betala notan blir några kritiker efteråt kvar och hänga i hotelloungen.
Äta och dricka gott i trevligt sällskap. Foto: Fredrika Lindgren.
Söndagsmorgon börjar med hotellfrukost och en efter en droppar kritikerna in i hotellets restaurang och plockar åt sig mat från buffén. Sedan, med takeaway-kaffe i handen, är det dags att återvända till vårt konferensrum och ta itu med den andra texten vi läst inför retreaten.
Nu är det svenska professorn i litteratur- och genusvetenskap Annelie Bränström-Öhmans (f. 1960) text "Ny-elakhet och klassblindhet i den nya litteraturkritiken", en kommentar publicerad i Västerbottens-Kuriren den 24.4.2024, som står i tur att bli diskuterad. Bränström-Öhman är bekymrad över hur litteraturkritiken ser ut idag och tar upp argument såsom varierande resurser mellan storstadstidningen och landspressen samt den vassa tonen som den nya generationen kritiker använder.
Även denna gång blir det livliga diskussioner och det noteras att både Bränström-Öhman och Elkins skriver med en nostalgisk ton och längtar till en svunnen tid. Bränström-Öhman anses även vara slentriant avfärdande i sin ton angående det hon kallar “ny-elakhet”. Har hon glömt att “elaka” kritiker inte är en ny trend? Det har alltid funnits vassa kritiker och är därför mer en återkommande trend. Detta pratar även Elkins om.
Vi diskuterar bland annat att kritiker- och konstnärstatusen har skiftat, vilket sedan påverkar kritikens ton. Arrogans är en ton som tas upp. Får en kritiker vara arrogant? Det vi kommer fram till är att det igen handlar om balans i tonen, men även hurudant kulturellt kapital en kritiker har samt i vilket medium man skriver kritik. Poddformatet har blivit populärt och till det hör en vassare ton. Podden Gästabudet ges som ett exempel på en fräsch fläkt inom kritikergardet.
Det blir även en diskussion om skillnader mellan den rikssvenska och finlandssvenska kritiken och där framkommer det att vi kan vara lite för snälla i tonen i Svenskfinland. Det finns dock bakomliggande orsaker till det. Det finlandssvenska kulturfältet är litet och man vill därför inte trampa någon på foten, men som kritiker bör man inte vara rädd för att ifrågasätta större institutioners maktutövande. Eller är det fråga om läsokunnighet? En oförståelse om hur kritiker jobbar?
Vem är det som läser recensioner?
Med lite miljöombyte från konferensrummet till hotellets terrass inleder vi slutdiskussionen och försöker knyta ihop tankarna som slängts ut under de två dagarna. Vi tar oss för sista gången an frågan vem vår läsare är och svaret tar en filosofisk ton. Vi skriver först och främst för oss själva som ett sätt att vidareutveckla oss, men konsumentupplysning är också i tankarna. Detta gör att recensionerna inte är riktade till en specifik läsare, utan när recensionen väl är publicerad är den utom vårt räckhåll. Förhoppningsvis är den användbar för läsaren som ett smakråd eller en inblick i hur kritikern upplevde det recenserade verket.
Vi cirklar även tillbaka till våra skrivprocesser och noterar att alla har lite olika. Några börjar med ett vitt papper och låter tankarna klarna vartefter man skriver, nån jagar den första meningen som sätter igång skrivandet, andra har redan satt igång tankeprocessen utanför kulturbyggnaden, medan några har fört anteckningar medan de tagit del av verket och nån utgår från en bild de fått i huvudet.
Undertecknad är av den antecknande sorten och tackar alla kritikretreatdeltagare för givande och insiktsfulla diksussioner. Vi ses på nästa retreat!
Fredrika Lindgren är frilansande konstkritiker och kassör i IFFF.