Att bjudas in och engageras: en rapport från Hangö Teaterträff
Hangö teaterträff gick av stapeln den 6—9 juni 2024 och Kritikbyråns utsända Rakel Similä modererade söndagens avslutande diskussion. Här har hon dessutom samlat sina intryck och tankar som väckts under festivalens dagar och nätter.
Foto: Vera Arhippainen.
“Den stora tragedin för avantgardet är att publiken accepterar det, bra eller dåligt”, menade regissören Peter Brook. Följaktligen strävade han själv efter att inte sätta upp experimentell teater för en experimentell publik. Det är lätt hänt att en van publik är alldeles för medgörlig, vilket också gör den enklare att bluffa; “förmågan till en levande relation med åskådarna” går då förlorad.
Under Hangö teaterträff kan jag inte undkomma Brooks smått provokativa utsaga. Inte nödvändigtvis så att tragedin realiseras, men visst ringer frågan i huvudet. De som är här har, av en eller annan anledning, stor vilja att engageras av experimentell teater. Dels känner de på scen och de i publiken allt som oftast varandra, de är kollegor, klasskamrater, ex, vänner. Dels har teaterträffen under de senaste åtta åren markerat sig som en plats där fria aktörer på fältet samlas för att sondera marken för det kommande inom branschen. Man vill också mycket gärna ha det trevligt. Hur uppmärksam är publiken då på kvalitativa skillnader, hur mycket är man inställd per automatik? Tål man estetiska konflikter? Att något är experimentellt är ju i sig inte en bedrift. Frågor om mening och livskraft kvarstår, vilken form ett konstverk än har. (Samma bryderier kunde förvisso luftas inför det samtida konstfältet i stort.)
I den avslutande diskussionen medverkade Rakel Similä (Kritikbyrån), Ellinor Silius-Ahonen (FD, representant för publiken), Dirk Gindt (FD, Professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet), Karoline Skuseth (Utvecklingschef på BIT Teatergarasjen) och Kasimir Koski (dramaturgistuderande, medlem i Antoniaprisjuryn 2024). Foto: Astrid Stenius.
En ingång är att försöka förstå hur föreställningarna rent konkret bjuder in sin publik. Möjligen är det anmärkningsvärt att, som dramatikern Kasimir Koski konstaterade i det avslutande panelsamtal jag hade som uppgift att moderera, flera av föreställningarna arbetar med en delad ensamhet snarare än smittsam kollektivitet. I Sinna Virtanens Swell sitter vi med hörlurar, anande de andras gestalter utan att genomträngas av kringhägrande sinnesrörelser. Den sceniska installationen Dimma riktar oss inåt snarare än mot varandra. m2f2m: hibernation erbjuder, bland annat, en smal enpersons säng att vila i, även där med hörlurar. Överlag återkommer trötthet och vila som spår.
Kanske är Glitcher-kollektivets (vars två medlemmar kommer att ta över som konstnärliga ledare under de kommande åren) The Porn Horror Musical 2 den föreställning som mest dynamiskt arbetar med människorna i rummet. I form av tonårstjejerna Stacey och Riley samt deras styvfäder möter vi kollektivets erotiska underström, försumpad av klichéer. Tjattret på markerad amerikanska avbryts enbart för sessioner av grov kopulering. Samma dialog växlas ordagrant i tre utdragna varv. Första gången präglas rummet av en närmast skräckslagen uppsluppenhet och intensitet, ofrivillig kåthet som i nästa stund ersätts av äckel. Med händerna om ansiktet flämtar kvinnan invid mig “Hjälp, hjä-älp” mellan skoven av skratt. Bänkarna kränger av de slingrande kropparna.
Dialogens repetition tycks ändå allt mer verkningslös, energin i rummet tynar. Till en början tänker jag att skräckelementet utgörs av just den här stagnationen, observationen att vi inte kommer loss ur våra klichéer utan blint repeterar dem i all oändlighet. En stor klohand och ett nedblodat barn med navelsträng inslängt i en byrålåda bevisar mig dock fel. Mera behöver bli ännu mera.
Kanske kan ovanstående uttryck, den inåtvända tröttheten och den kroppsliga chocken, ses svara på samma tillstånd av rådande samhällelig villrådighet. Nuet tycks stå på vid gavel för ett allt svartnande oväder. En känsla av oklar övergång råder. Som replik erbjuder föreställningarna ett slags sinnligt bo, en stämning att vistas i, snarare än ett krävande tänkande. Kraftiga strobeljus och medryckande nostalgiska musikalnummer framom relationstvister. Visst är jag ofta underhållen, eller kiknar av skratt, men det förblir aningen oklart vilka existentiella eller moraliska insikter som blottas. Idéer lever inte nödvändigtvis kvar efter applåderna.
Eller nu är jag ogin. För kanske är Hangö teaterträffs stora behållning ändå just den kontinuerliga interaktion publikmedlemmarna har med varandra. Att ha tid att sitta på strandklippan, plågade av sommarens första kyliga vind, för att tillsammans dissekera det man varit med om. Att gnabbas om en scen medan man delar på en öl under småtimmarna. Så levandegörs och fördjupas också de enskilda föreställningarna, föder vidare initiativ. Samtalet framträder som den kreativa kraft det är.
Foto: Vera Arhippainen.
Därför är det också synd att talet sällan står i fokus inom den samtida teatern. Ändå utspelar sig ett av helgens mest koncentrerade ögonblick just i ett samtal. De tre uppträdande, Anna Vnuk, Sandra Medina och Lisen Rosell, har hittills främst sysselsatt sig med en ytterst vidlyftig kavalkad av morbida kroppsliga gester (tänk ett högt tandknastrande medan ett blodigt ansikte sänker sig i en sopsäck). Så slår de sig ned på golvet invid varandra, utan rekvisita. Var och en kommer de till tals. Med oerhörd intensitet frammanas en värld för oss. Det tycks möjligt att föreställa sig något helt oanat.
Vad var det vi fick höra? Jo, att det går att strimla sin fiendes händer för att så komma åt dennes fingeravtryck och kunna anmäla sin mor till en plats på äldreboendet. Om ni inte var där så förstår ni inte hur roligt det är.
Rakel Similä är frilansande litteratur- och teaterkritiker.