Huden, ett virrvarr

Plastlaminat med mönstret "Virrvarr" på tryckplatta för stationsdörrarna på Stockholms tunnelbana (utställd på Spårvägsmuseet).

Ett hundratal människor står i en klunga invirade i badrockar och dammiga tofflor. Stämningen är högspänning blandat med könslukt, och så huden. Någon slags startsignal går av.
De lägger sig på marken med sina kroppar, bildar där ett lapptäcke av naken hud mot en mossbädd, en stadsmiljö, landskapet. Jag minns inte vad konstnären hette, men konstverket gick ut på att hitta människor som ville bli fotograferade nakna i grupp, gärna i en vacker herrgårdsmiljö eller bara en vanlig gata i en större stad. Efteråt drack de te i eftermiddagssolen, delar av gruppen hade glömt att ta på sig kläder. De stoltserade med sina ärr och skråmor. Deras kroppar hade kanske för första gången blivit avsexualiserade, de var en vandrande massa hud och ögon, en samling nakenhet och så bilden som konstnären föreviga med ett klick.

Huden är ett kosmos, eller om man tittar närmare efterliknar dess yta mönstret VirrVarr som var ett populärt mönster på bland annat köksbänkar under 1960-talet. VirrVarr designades av en greve med kungliga rötter, och blev populär 1958 över hela Europa. Mönstret sägs ha fötts då greven satt i telefon och “kluddade lite i sitt häfte”. Telefonsamtalet är än idag något av det intimaste sättet att närma sig en människa som är på distans. Kanske satt Sigvard Bernadotte och snurrade in sig i telefonsladden, med anteckningsblocket under hakan, tuggade tuggummi och tecknade lite känslor i sitt skisshäfte. Efteråt blev mönstret en storslagen succé. Kanske knådar någon just nu med sina tjocka fingrar i en deg på ett bageri över VirrVarr, utan att reflektera över att dess yta är spunnet ur en känsla av en röst genom världsrymden.

Det är huden, som är kroppens största organ och jag måste få tid att tänka på vad som egentligen lockar. Det är när huden knopprar sig så där vid beröring, goosebumps, kylmät väreet, eller gåshud – som händelsen så fult heter på svenska. Det känns som ett 1800-tals begrepp från läkarboken på en rätt så poetisk och vacker, nästan skälvande händelse över huden. Ordet borde egentligen bytas ut till något vackrare, något mer metaforiskt som just skälver, eller något i relation till vatten – vad nu vatten kan göra mer än vågor?

Det är huden, som han står och målar av när hans musa ligger på divanen bland lakan som han hängt upp för att få djup i bilden. Det är kallt i ataljeén och de tar pauser då hon virar in sig trots hetsommaren i sin vinterrock, sitter och röker ser honom i ögonen. När hon går hem viskar någon hora bakom hennes rygg. Hennes avmålade kropp hängs i en salong som societeten kommer dit för att skåda.
Själv närvarar hon inte.
Det är hudens nyanser som formar kroppens konturer och blir en betrodd massa – ännu ett porträtt på en naken kvinna. Vad var det egentligen som lockade målarna att åter och åter återvända till att porträttera den nakna människan? Eller skulptören att forma penisar av lera?
Jag slås av hur ni använde er av skuggor, kontraster, fantasi – hur ni kom att gestalta världar, även om det som låg framför er var av mest verklig karaktär – en massa hud, och en röst som bad om pauser, händer som höll den varma tekoppen och så ljuset. För att måla var ni tvungna att vänta in dagsljuset, och ha tillgång till stora fönster. Det lever ännu kvar, en föreställning om att en konstnärsstudio behöver mycket ljus. Idag har stora fönster kanske snarare mentala fördelar, och formar skuggor över idévärldens teorier. Men hur är det med huden? frågar en förgången målare nyfiket från det förra sekelskiftet.
– Den är ytterst närvarande, som ett spelplan, kontrasterna återstår och ljuset över hudens yta är artificiellt.

Hilda Kahra