Recension: Simon Fujiwaras Världen är liten – ojämn men tänkvärd

Mellan enkla mål för parodi hittas vågade verk om personlig identitet och tabubelagda ämnen som lockar till reflektion i Fujiwaras första separatutställning i Finland.

Fujiwaras olycksbröder Goya och Toulouse-Lautrec. Foto: Jonas Berg.

Simon Fujiwara
Världen är liten
Kiasma 1.3–13.10.2024

När jag stiger in i utställningsutrymmet gör jag det som vanligt i fel ända på grund av Kiasmas traditionella ologiska rumsplanering. Jag möts av ett naivistiskt kollage av färgat papper och vad som verkar vara en tecknad barnfilm. Är detta verkligen värt en Kiasmautställning i fem salar? Min upplevelse av utställningen blev slutligen bättre än om jag skulle följt kronologin, då jag nu kunde bli positivt överraskad.

Vem ska trösta Vem?

Denna nyaste del av brittisk-japanske Fujiwaras oeuvre är tyvärr en total besvikelse. Här förevisas den identitetslösa och Nalle Puh-inspirerade Vem som i sitt tidsenliga ”vemiversum” försöker leva sitt liv och reflekterar över sin identitet bland annat genom att falla in i köns- och sexualitetssoppor (förstås Campbell-soppburkar efter Warhols mall). Matisses La dance (1909–1910) förses med iPods och en intetsägande diptyk med badmotiv tar upp stora delar av utrymmet medan en tröttsam stopmotion-animation spelar i mitten av rummet. Här förekommer även frånstötande publikfrieri i form av en plikttrogen uppradning av finska varumärken som Nokiatelefoner, Tom of Finland-män och Mumintroll. Kantänka kommenterar denna helhet plattheten hos en varumärkesgenomsyrad nutidskultur. En liten ljusglimt är den mest genomtänkta Finlandskopplingen, en bearbetning av Magnus Enckells lätt homoerotiska Uppvaknandet (1894) som sätts i en pubertetskontext och väl reflekterar Spegelstadiet (2009–13), ett av Fujiwaras tidigaste verk i utställningen.

Syfilis och Disneyland

En röd tråd genom Fujiwaras karriär är en lekfullhet kring hans personhistoria, jagets äkthet i allmänhet och en vilja att behandla tabun. Syfilisrummet presenterar dels syfilisens historia och återkomst genom uppsvinget av sex utan kondom på grund av förbättrad HIV-profylax, dels Fujiwaras egen sjukdomsupplevelse. Han knyts an till tidigare syfilitiska konstnärer och skisserar en Disneyinspirerarad nöjespark med syfilistema.

Efter detta följer ett rum med arkitektoniska miniatyrer som återanvänder funna Disneyskulpturer med humor och fantasi, även om Hulkens fredscenter med beväpnad vakt och gravgården i ett dvärgakranium är de enda som i mina ögon tillräckligt omkontextualiserar figurerna. Påföljande rum är skådespelaren, boxaren och läraren Joanne som efter att hennes nakenbilder spridits får en rebranding och glamour shoot. I något skede av videon blir hon bokstavligen smutskastad till tonerna av La donna è mobile. Tråkigt och uppenbart. Nivån av ironi, det som skiljer helheten från den klädreklam verken efterliknar, förblir oklar men ointressant.

De tidiga videoperformanserna eller kortfilmerna längst in i utrymmet är vad som drar mig till sig och jag ser genom nästan alla från början till slut. Här finns Spegelstadiet där Fujiwara instruerar en barnskådis i hur han ska porträttera Fujiwaras konstnärliga och sexuella uppvaknande framför en abstrakt expressionistisk tavla av Patrick Heron senare tryckt på IKEA-sängkläder, där är ett annat videoverk där Fujiwara som presenterar planer på ett incestmuseum (i vid bemärkelse) och diskuterar sin frånvarande far, och där är Fujiwara som spelar upp sina japanska rötter och diskuterar Huckleberry Finns bisarra japanska översättning. Det är beläst och essäistiskt på bästa sätt, ibland provocerande, men också personligt.

Hans tidiga verk är intressanta, så även syfilishelheten i mitten som utgör gedigen folkupplysning, men de omges av parodier som känns facila och har störande ljudlandskap (bland annat It’s a small world på repeat) som ligger som en matta i resten av utställningslokalen. Jag kan bara önska att Kiasma hade ordnat någon slags ljudisolering mellan de olika avdelningarna, om detta nu inte också var en genomtänkt kommentar på det Disneydominerade medielandskapet.

Jonas Berg