Salamanderkriget – Science-fiction-satir för en kallare och slemmigare tidsålder
Karel Čapeks roman Salamanderkriget i pocketutgåva med omslag av Endre Nemes (Prisma 1963).
Det har ofta sagts att science fiction inte skrivs för att förutspå framtiden, utan för att diskutera det som sker just nu. Då science fiction blir tidlös, som verkligt bra science fiction ofta blir, är det ett tecken på att de problem som berättelsen vill diskutera inte ännu har försvunnit och att det som författaren vill säga ännu är relevant.
Salamanderkriget, skriven 1936 av den tjeckiske författaren Karel Čapek, är ett av dessa verk som hejdlöst ger sig ut för att kritisera sin samtid men som samtidigt lyckas vidröra något tidlöst i vårt samhälle. Čapek är kanske mest känd som den man som i sin pjäs R.U.R (1920) först populariserade ordet "robot", och Salamanderkriget känns på många sätt som en vidareutveckling av pjäsens robottematik. I klassisk science-fiction-anda handlar boken om ett första möte mellan människan och en omänsklig intelligens, här en besynnerlig art av jättesalamander som kan tänka, tala och arbeta som människan gör. Det är en tjeckisk sjökapten vid namn Vantoch som upptäcker salamandrarna i sydostasien, och en tjeckisk affärsman vid namn Bondy som först inser deras potential. Då Vantoch är belåten med att han lyckats lära dem att fiska pärlor i gengäld för knivar och mat, inser Bondy att Vantoch tänker alltför smått. Salamandrarna har nämligen en talang för alla former av undervattensbyggen: de bygger vågbrytare och pirer, muddrar hamnar och kanaler, och de klagar mycket mindre än mänskliga arbetare gör. Bondys affärssinne gör salamandrarna till en allmän syn vid kuster världen omkring, och också de vetenskapliga och kulturella kretsarna får snart upp intresset för de besynnerliga djuren. Det är därför som Bondy ger sin portvakt, herr Povondra, uppgiften att samla ihop allting som tidningarna skriver om salamandrarna.
Boken tillägnar en majoritet av sina sidor just denna samling, och låter därmed Čapek briljera med sin förmåga att verklighetstroget efterlikna ett brett urval av litterära stilar. Allt från ideologiska stridsskrifter och polemik till torra facktexter och vetenskapsrapporter ger sitt egna perspektiv på salamandrarnas frammarsch genom samhället. Boken blir på så sätt till ett kollage av parodier, snillrikt riktade mot vartenda hörn av Čapeks egna samtid: I en artikel käbblar kommunister om hur världsrevolutionen bäst bör spridas till amfibierna, medan nazister i en annan stolt proklamerar att den tyska salamandern är rasligt överlägsen alla andra nationers salamandrar. Kristna samlas för att reda ut vare sig salamandern har en själ, medan avantgardistiska konstnärer konstruerar sin egna och besynnerliga salamanderreligion.
Vart och ett av samhällets stratum har alltså sitt att säga om salamandrarna, men trots detta är det ett perspektiv som lyser med sin frånvaro: Salamandrarna själva talar aldrig, eller i varje fall talar de inte om hur det är att vara salamander. Istället är det alltid en proverbial människoröst som kommer ur salamanderns mun, då salamandrarna saknar en självständig tankevärld och därför endast kan efterlikna de mänskliga samtalsämnena. På sina ställen diskuterar boken en enigmatisk "månskensdans" som salamandrarna samlas på stränder för att ta del av, men utöver detta finner sig bokens människor ständigt förbryllade över just hur lite det är som pågår i salamandrarnas inre liv.
Det är just denna avsaknad av ett inre liv hos salamandrarna som har drivit så många läsare till samma fråga, en fråga som står i kärnan till Čapeks samhällskritik: Vem är salamandrarna? Likt robotarna är Čapeks salamandrar nämligen en analogi till en mänsklig livsform, men boken verkar aldrig egentligen ge ett slutgiltigt svar på vilken denna livsform är. Å ena sidan har vi salamandern som analogi för den moderna konsumenten, som talar i reklamfraser och sliter under vattnet utan att klaga. Då engelska zoologer först upptäcker att en salamander på The London Zoo kan tala, konstaterar de att "Hans själsliv - i den mån man kan tala om ett dylikt - består egentligen av nu gängse föreställningar och åsikter." Enligt denna tolkning kan salamandrarna inte föra sin egen talan just för att de inte har något att säga, då de inte inser sin situation tillräckligt för att kunna klaga.
Å andra sidan har vi salamandern som marginaliserat offer, vars fångenskap uttryckligen jämförs med slavhandeln och vars månskensdanser förtrycks av de mänskliga skolorna på ett sätt som för tankarna till de verkliga institutioner som på liknande sätt upprättades för att "civilisera" ursprungsfolk. Enligt denna tolkning skulle salamandrarnas oförmåga att tala inte vara ett naturligt tillstånd utan snarare en konsekvens av människornas ovilja att lyssna på dem. Men det grymma krig som salamandrarna för mot mänskligheten i bokens sista akt, sporrade av en karismatisk frontfigur som internationella aktörer till att börja med vägrar att ta på allvar, ger också upphov till en tredje tolkning: Salamandrarna är en allegori för nazisterna, och deras oförmåga att tala före bokens sista akt beror på att de levt i väntan på en yttre demagog.
Det är lätt att hitta belägg för alla tre av dessa tolkningar bland bokens sidor, men ändå utesluter alla tre helt eller delvis varandra. Om salamandrarna är en allegori för ursprungsfolk skulle de inte fungera som nazister, och om de är moderna konsumenter utan egen kultur blir det också något skumt i allegorin för ursprungsfolk vars kultur utplånas. Jag menar inte att salamandrarna nödvändigtvis måste vara en entydig allegori för en enda grupp, men med tanke på hur central allegorin är för boken så blir det något som känns ouppklarat i hur grumlig den har lämnats.
Viggo Stolzmann