Jacobs stad under 90-talets “lama”

Sanna Manders omslag till Philip Teirs roman Eftermiddag i Augusti (Schildts & Söderströms, 2024). 

Roman
Philip Teir
Eftermidag i augusti
Schildts & Söderströms 2024

Handlingen i Philip Teirs fjärde roman Eftermiddag i augusti utspelar sig i 90-talets Jakobstad, men i början av boken går tankarna osökt till 50-talets eller 60-talets USA. Det är kanske för att berättelsen börjar med en grillfest i ett småhusområde i en småstad och den ena av huvudpersonerna, Mona, bakar en tårta. Hon jobbar både som lärare och redaktör på en kulturtidskrift men ändå lägger hon ned hela sin själ i tårtan och ordnar fest för grannarna, en eftermiddag i augusti. “Det var alltid någon som måste börja om det skulle bli någon gemenskap grannar emellan. Det kunde lika gärna vara hon.” När grannens hundar sedan slafsar i sig tårtan är det som om hon ger upp, och då har boken knappt börjat.

Perspektivet i boken är den allvetande berättarens. Teir är överallt och i huvudet på alla, som en fotograferande drönare som också kan läsa tankar. Boken är lättläst och man sträckläser den gärna. Inte för att den är så spännande, men man vill ändå veta hur det går för Mona och hennes familj, som till en början består av mannen Mick och barnen Robert och Josefin, och för den andra huvudpersonen, Jacob, som är Roberts bästis. Jacob bor med sin pappa sedan hans mamma dragit till fristaden Christiania i Köpenhamn.

“Hålen i Jacobs tröja antydde att de inte hade det jättebra ställt hemma. Pojken tydde sig ofta till de vuxna, som en person som kommit ut i solen och försöker suga upp så mycket värme han kan medan han har tillfälle.”

Sedan drar också Jacobs pappa till Köpenhamn och pojken flyttar in hos sina farföräldrar.

Philip Teir lyckas beskriva sin värld bra. Man känner igen sig. Boken skildrar 90- talets barndom, men det kunde lika gärna vara 70-talets, frånsett Nintendo och MTV. Barnen är friare än dagens barn och lever sina egna liv, på gott och ont. Samtidigt har de väldigt bråttom att bli vuxna.
Det är lätt att intressera sig för personerna och att tycka om dem eftersom författaren också gör det. Han moraliserar inte utan förstår sina personer. De utgör en brokig samling. Man kommer att tänka på filmer och tv-serier där barn och föräldrar aldrig liknar varandra. Här liknar de varken varandra till utseende eller personlighet. Men det är lätt att se dem framför sig. Teir är bra på att beskriva platser och personer genom detaljer.

I slutet av boken går det väldigt snabbt. Plötsligt är Jacob gift och har barn utan att han ens sällskapat eller haft sex. Däremot har han runkat mycket under uppväxten och trånat efter Mona.
Det är oklart om det rumphuggna slutet beror på tidsbrist och trytande krafter eller om det är ett medvetet grepp. Det visar ju på “tidens obönhörliga gång”. Plötsligt är det för sent, som i Roberts fall.

“... jag kan nog rycka upp mig om jag vill.
Han sträckte på ryggen och log ett överdrivet, falskt leende. Hans ögon var fortfarande röda. Han var på alla sätt fortfarande hennes lilla barn, trots att han hade en fjunig mustasch. Alla år kom ikapp henne plötsligt, alla år som de bara … hållit på. Lagt dagar på dagar, veckor på veckor, månader på månader.”

Boken har ett lummigt och vackert omslag av Sanna Mander. Jag vet inte varför det påminner mig om en bild av trädgården i Mumindalen i Tove Janssons Trollkarlens hatt. Innehållet i boken är mer som ett sepiafärgat fotografi eller kanske en gammal hemmavideo. Jag slås av en tanke. Vad är sannare, drömmen om ett liv, eller själva livet? “Du kan ta Jacob ur Mona men aldrig ta Mona ur Jacob” står det i prologen, som av någon orsak inte kallas för prolog. Jag skulle vilja ändra det till “aldrig ta Mona ur pojken”. Som gift tvåbarnsfar jagar Jacob fortfarande sin pojkdröm.

Petra Österman